Tänk dig denna scen på bilfirman:
‒Hej, jag köpte en sprillans ny bil av er för ett par år sedan och jag är jättenöjd. Nu är det bara så att jag skulle behöva byta frambromsarna, för de har tagit slut.
‒Hmm, svarar servicemannen.
‒Det är väl inga problem med det, eller?
‒Nja, visst kan vi byta dina bromsar till nya men, och nu lutar han sig fram mot dig och viskar, det blir billigare att köpa en ny bil.
Ridå.
Otänkbart? Visst känns det så, men för en viss produkt är det faktiskt på riktigt.
Hemma har vi en skrivare, en ganska enkel laserskrivare som används måttligt för husbehov.
Vi har haft den fem-sex år och den går bra. Men problemet är de skenande kostnaderna för färgkassetterna. Redan vid det första bytet av kassett insåg jag problemet, men jag vägrade acceptera att jag skulle tjäna på att slänga en fullt fungerande skrivare på tippen och köpa en ny, istället för att byta en liten tonerkassett. Hur kan det vara billigare att bygga en hel 30-kilos skrivare med motorer och allt, än att göra en enkel plastkassett och fylla den med pulver?
Att skrivaren efter några år vägrade ta emot annat än de dubbelt så dyra originaldelarna gjorde inte saken bättre.
Så vi har fortsatt att mata skrivaren (och göda tillverkaren) med nya kassetter men häromdagen kom ett nytt meddelande i displayen att en annan del också behövde bytas ut. En snabb priskoll på nätet gav vid handen att nu fick det vara nog. Då tog mitt ekonomiska sinne över från miljötänket, och en ny skrivare är nu inhandlad medan den förra ligger på tippen. Men det svider...