Slutreplik till artikeln "S:t Eskils elevråd jobbar för elevernas rättigheter", publicerad den 14 november. Det gläder mig att elevrådet värnar om mänskliga rättigheter men det går utmärkt att värna religionsfriheten, en viktig mänsklig rättighet, utan att ett särskilt rum för bön inrättas. Att påstå motsatsen måste tolkas som att den absoluta majoriteten av svenska skolor och arbetsplatser kränker religionsfriheten.
Varje debatt måste ske med ömsesidig tillit debattörerna emellan. Därför finner jag det olyckligt att elevrådets representanter, efter att ha citerat ett inlägg på min blogg, skriver att det ”är svårt att veta om Adam vill skolans bästa”.
Jag kan försäkra dem om att ingen ondskefull egennytta låg bakom min artikel. Det stämmer att jag, som sekulära humanist, anser att religiösa idéer påverkar ett samhälle negativt. Jag utvecklar gärna min, som elevrådet uttrycker det, ”starkt sekulära åsikt”, på min blogg. Så länge ingen människas religionsfrihet kränks, är jag övertygad om att fri kritik av alla religioner och alla åsikter är grundläggande för en demokrati. Men nej, jag har aldrig krävt att den allmänna svenska skolan ska ställa sig på min sida.
Inte heller skulle jag komma på tanken att kräva en trygg zon i samhället där jag kan sitta och muttra utan att själv bli bemött och kritiserad. Det offentliga ska inte bestämma vilka livsåskådningar som är bättre än andra. Det ska möjliggöra debatt, inte ta ställning. Detta tenderar de flesta, oavsett religion och livsåskådning, att skriva under på.
Just därför finns det en stor skillnad mellan ett bönerum, inrättat, som elevrådet uttrycker det i sin kampanj, ”för din religion”, och ett meditationsrum, som kan nyttjas av både religiösa och ateistiska elever.
Alla som följer den här debatten, utom möjligtvis elevrådet själva, förstår den här skiljelinjen. Ett bönerum utestänger elever som inte har någon gud att be till. Ett meditationsrum gör det inte.
Adam Frisk