Människoföraktaren Alcéste har mungiporna nedåt från minut ett, medan lismaren Orante låter sina gå åt andra hållet så fort någon tittar åt hans håll. Kullehusteatern har tagit fasta på Moliéres tid, barocken, och brett på ordentligt med både peruker, krinoliner och teatersmink. Samtidigt dras här paralleller till Facebook och de lyckade bilder av oss själva vi helst ståtar med där ute i cyberspacen. För hur uppriktig och sann kan och vågar man vara? Vi presenterar gärna sanningar om andra, men vill vi höra andras om oss själva?
Helst inte, konstaterar Ce´limène som uppvaktas av både misantrop och lismare. Den unga damen försöker krångla sig ur deras trånande med hjälp av ömsom uppriktighet, ömsom smicker. Men båda herrarna är övertygade om den egna förträffligheten och så blinda för sin höga uttråkningsfaktor att det är som att hälla vatten på två gåskarlar. Problematiken är tidlös, mänsklighetens fåfänga tycks vi aldrig få bukt med.
Här finns mycket dråpligt att lyssna till och fästa blicken på, Misantropen är fylld av figurer vi känner igen och kan känna igen oss i. Men referenserna till de sociala medierna till trots - föreställningen andas lite väl mycket 1600-tal för att man ska få sig en näsbränna på riktigt. Småputtrig kostymteater, ja. Men inget man grunnar på sedan ridån gått ned.