Han kommer för tidigt till träningspasset. Nedlagda Lötenskolans idrottshall står låst och Jake tvingas vänta i snålblåsten.
Det är okej. Snart får han lön för både väntan och mödan av att två gånger i veckan tågpendla Vingåker–Flen för ett par timmars träning. Här har han hittat något som får honom att grina illa – och av glädje.
Här tränar han armsport.
Jake har kraftiga biceps efter alla timmar i gymmet och självklart har han brutit arm förut. Han har, trots allt, levt i Australien större delen av sitt liv.
– Där är armbrytning stort. Men de är inte så bra, flinar han.
Han bodde i New South Wales, på vischan i Wingham. ”Nästan som Vingåker ... och ungefär lika litet.”
– Där var det väldigt maskulint och viktigt att mäta sin styrka mot andra. De andra killarna i skolan var storvuxna rugbyspelare och tjurryttare. Vissa hade inga tänder kvar, dem hade de slagit ut redan som 13-åringar. Armbrytning var ett populärt sätt för dem att pröva sin styrka.
– Jag gjorde det också, men mer mot mina klasskamrater – när läraren inte tittade på. Jag var för liten för rugby och tjurritt. Så jag blev löpare. Långdistans.
För drygt tre år sedan flyttade han med sin svenska mamma och bosatte sig i Vingåker. När han såg sig om efter ett sätt att tillfredsställa kamplusten från pojkårens löpardueller, fastnade han för ett armbrytnings-klipp på youtube. Förvånad fann han att det bara sex mil bort finns en armsportklubb av världsklass – Flen Armfighters.
– Tre timmar senare var jag här och tränade.
När Extra följer med Jake in är det bara hans sjätte träningspass. Klubbens armbrytare hoppar rep, tänjer ut musklerna i ribbstolen. Men det är vid armbrytarbordet i den ruffiga källaren som den riktiga uppvärmningen sker. Och den gör ont.
Jake grinar illa när han sparrar mot Ronny Ceder, flerfaldig EM- och SM-medaljör. Efter ett tag lägger sig smärtan. Då grinar han i stället av glädje.
– Det jag gillar är kampen, adrenalinpåslaget. Tekniken är jag inte så insatt i ännu.
Den är avgörande, förklarar Ceder och klubbens starka kvinna, VM-medaljören Ann Johansson, och delar med sig av knep och kunskaper.
– Det som händer i handlovens vinklingar är ofta det som avgör en match. Någon sa en gång till mig att det tar fyra, fem år innan man riktigt fattar galoppen med tekniken. Det stämmer nog bra, säger Ceder.
– Att tävla i armbrytning är inte som ”krogbrytning”. Här bryter man mycket mer med hela kroppen, förklarar Johansson och visar.
Jake lyssnar och lär, prövar och prövar igen. Han ville ha en utmaning, en sport att mäta sina krafter i. Han fick vad han tål.
– Om jag har sedan har vad som krävs för att tävla får vi se.