När du tar varor från hyllorna registreras de på ditt konto, om du sätter tillbaka varorna tas de bort. Sedan går du rakt ut ur affären med varorna och får ett kvitto i mobilen på att pengar har dragits från ditt kort. Tekniken fungerar med hjälp av sensorer och massor av kameror som identifierar dig som kund.
Det är revolutionerande, förstås, men mest är det skrämmande – av flera skäl. Ett är att du låter dig bli totalt övervakad. Men värre (jo, faktiskt) är att du inte längre behöver ha någon mänsklig kontakt.
"Jättebra, man behöver inte prata med någon", säger en lycklig kund i ett BBC-inslag om matbutiken.
Men jo, man behöver prata med någon. Utan mänsklig kontakt, ögonkontakt, kroppskontakt, blir vi tokiga. Det är jag säker på.
Lika säker är jag på att butikspersonal kan vara oumbärlig för ensamma människor, precis som frisörer, vård- och omsorgspersonal, bibliotekarier, ja, alla som vi kan tänkas möta en vanlig dag. De som kan se dig i ögonen, kanske fråga hur det är, prata om vädret, kommentera de senaste världshändelserna. Det behöver inte vara så märkvärdigt, bara det är.
I ett ensamt huvud kan i värsta fall hjärnspöken växa. Problem blir oöverstigliga. Du har så mycket tid inne i dig själv att tystnaden börjar vråla.
När jag hör om Amazons matbutik tänker jag på Anton Lundin Pettersson. Ni vet, han som utförde det märkligt bortglömda värsta skoldådet i svensk historia för bara drygt två år sedan. En oktoberdag gick han in på Kronans skola i Trollhättan och mördade tre personer med ett svärd, samt skadade en allvarligt, innan han, precis som han själv ville, dödades av polis.
I Åsa Erlandssons prisbelönta och makalöst bra bok om händelsen, offren och gärningsmannen, "Det som aldrig fick ske", blir det tydligt att Anton Lundin Pettersson var ensam och antagligen djupt deprimerad. Han hade bara två vänner, som han aldrig hade sett, som han bara pratade med skriftligen och som han funnit genom dataspel.
Anton Lundin Petterssons brott var ett hatbrott. Hans offer hade utländsk bakgrund. I hans huvud hade rasismen växt. När han gick in på skolan trodde han att han gjorde något bra för svenska folket, att han liksom satte ner foten medan andra bara snackade. Om han själv hade snackat med folk, och om folk hade snackat med honom, hade han snart förstått att folk i allmänhet inte delar hans åsikter.
Vi behöver inte ett samhälle där vi med teknikens hjälp kan undvika all mänsklig kontakt. Vi behöver all kontakt som vi kan få, för att förstå oss själva och andra.
På Facebook och Instagram finns kontot Villfarelser, som kombinerar gamla bilder med dräpande men lika ofta tänkvärda texter. Jag har fått låna viktiga ord därifrån: "Det finns en sjukdom som inte syns, varken på blodprov eller röntgenplåtar. Den kan drabba vem som helst, när som helst. Samtal är en del av botemedlet. Så prata. Prata om. Prata med. Någon."