Siw Lundin fyller 78 år i dagarna och hör till dem som varit fysiskt aktiva i hela sitt liv. En inbiten motionär som sprungit, cyklat, simmat och gått långa skogspromenader.
Men för tio år sedan började det ta emot.
‒Jag var på väg uppför backen på Nybrogatan i Stockholm och kände plötsligt att jag helt tappat orken. Eftersom jag hade en släktig som just drabbats av en svår lungsjukdom så tänkte jag att det är bäst jag kollar mig jag också.
De sa att jag hade lungor som en 90-åring
Siw Lundin, kolpatient
Besöket på vårdcentralen blev emellertid inte till någon större hjälp.
‒Doktorn sa att jag borde gå ner i vikt och det visste jag redan. Någon kontroll av lungorna gjordes inte.
Till slut lyckades Siw Lundin ändå få en undersökning med så kallad spirometri, för att mäta lungkapaciteten Resultatet var inte uppmuntrande.
‒De sa att jag hade lungor som en 90-åring.
Det positiva var att hon nu till sist fick remiss till rätt instans, fick gå i kol-skola för att lära mer om sin sjukdom och lärde sig hur hon skulle motionera för att behålla fysik och rörlighet.
Siw Lundin är även aktiv inom pensionärsrörelsen och sitter med i landstingets pensionärsråd. Även där har hon försökt väcka frågan om hur landstinget identifierar patienter med kol och hur patienterna tas om hand.
‒Jag blev utlovad ett skriftligt svar, men jag har inte hört ett ljud. Det var för två år sedan.
Så Siw Lundins önskelista för bättre kolvård står kvar.
‒Först och främst vill jag ha ett gym dit jag kan gå och få ett program som utgår från min sjukdom och mina problem. I dag är vi hänvisade till vanliga gym ute på stan och det passar inte alla.
‒Sedan skulle jag önska att personalen ute i primärvården fick bättre kunskap om kol så man kan hitta patienterna på ett tidigare stadium.
‒Och slutligen vill jag ha tryggheten i att bli kallad till regelbundna kontroller. Det händer hela tiden saker som man vill ha svar på om medicinering och träning. Som det är i dag måste jag själv beställa tid hos kol-sköterskan.