Den superbegåvade slidegitarristen Sonny Landreth återvänder till de lite enklare uttrycken på nya soloskivan.
Redan för lite drygt 20 år sedan gjorde han en bejublad sväng i de bluesiga landskapen på "The road we’re on" och från den dagen har många undrat när han ska bjuda på ett återbesök.
Kära fans, ni kan sluta tjata nu. Ni får som ni vill, skulle Louisianafostrade Landreth kanske kunna säga nu.
Men han låter gitarren tala och bjuder på ett bitvis underbart album utan att för den sakens skull greppa de alltför lättköpta lösningarna, eller för den delen utan att nå de riktigt magiska sfärerna som krävs av alla fullpoängare.
Han öppnar med "Walkin’ blues" och går i mål med en hyllning först till Johnny Winter i "Firebird blues" och sedan med ett lyft på hatten för Elmore James i den klassiska "Dust my broom".
Även "It hurts me too" är värd ett hedersnämnande, den är perfekt i all sin enkelhet.
Sättningen är den enklaste tänkbara med en trumslagare, en basist och så Landreth då på sång och slide. Och trion funkar lika bra vare sig det är fullt ställ i hårnålskurvorna eller om det är lite mer eftersinnat tempo.
Strålande dynamik.