Nu stundar ett ungdoms-SM I pingis i Eskilstuna och förhoppningsvis kan man i helgen få syn på framtidens stora på detta fantastiska spel som kallas bordtennis.
Jag vet att de flesta förr eller senare växer ifrån det här, frågan är bara när. Och jag vet att det underlättar lite grand om man har lite bollkänsla. Gärna i kombination med spelsinne.
En som har i stort sett allt av detta är Jan-Ove Waldner, eller Lao Wa som han kallades i Kina, eller Chang Qing Shu (Det evigt gröna trädet). Jag menar, bara det faktum att man får ett smeknamn i Kina, hur många är det som får det?
En trulig liten pojke som hade en frisk nyfikenhet och ett öga på hur spelet kunde tänkas utvecklas i nästan alla lägen och som gärna fintade åt ett håll och drog den stenhårda smashen, eller den eleganta undanläggningen, åt det andra.
En otroligt talangfull begåvning till yngling som hade lite svårt att ta sina egna tillkortakommanden med jämnmod utan gärna muttrade lite för högt eller till och med sparkade till bordtennisbordets ben. Han kunde till och med få en varning ibland.
En fantastisk vuxen man som aldrig upphörde att slå världen med häpnad utan som ständigt kunde tänkas hitta på nästan vad som helst oavsett om han var rankad 20 i världen eller nummer ett. Som att driva sina motståndare från ena sidan av bordet till den andra, ballongplocka bollar långt bak i hagen för att sedan hinna upp en elegant stoppboll eller slå in ett serveäss mot Samsonov.
Jag vill egentligen inte säga så mycket annat än; kolla gärna de dokumentärer om Jan-Ove Waldner som finns på Youtube. Det räcker med de där korta glimtarna av de magiska stunderna för att göra en dag lite mer komplett.
Hoppas att det kan ingå som en del i uppvärmning för alla som ska upp till matcher i helgen.