Staffli-fri konst

Fast kroki och akvareller verkar vara det minsta de sysslar med nuförtiden. Inte porträtt heller. Och inte heminredning. Vilket Karin Larsson fick göra för att få användning av sin konstnärsutbildning ety hon stod i skuggan av något större. En Carl.
Det har konststudentskorna slutat med. Bra så!
Nåväl. Konstfackstudenten Sofia Hultin har gjort en hel utställning utifrån en artikel i damtidningen Amelia. Det var hon själv som blev intervjuad.
Hon blev uppringd av en reporter som ville att hon skulle vara med i ett reportage om semesterkvinnor. I stället för att fundera över vad hon själv brukade göra på sina sommarledigheter satte sig Sofia i sinnet att på alla sätt försöka ge tidningen vad den ville ha...
Hon kastade sig helt sonika över en binge gamla Amelianummer och läste in sig på vad en riktig ”Amelia-kvinna” kan förväntas säga. Hon klippte och klistrade sedan ihop en karaktär till sig själv, helt byggd på den kvinnobild hon hittat i tidningen.
Sedan lät hon sig intervjuas!
Hos frissan i veckan hittade jag just det där numret från i somras där Sofia är med under vinjetten ”Vilken semestertyp är du?” Det var verkligen hejdlöst rolig läsning när man hade i bakhuvudet att Softar-Sofia, som hon kallas för i reportaget, egentligen driver med hela konceptet. Det var ”barfota i gräset”, ”göra så lite som möjligt”, ”djupa samtal med partnern” och ”lyssna på P1 i hängmattan” som en enda lång litania utan ände.
Särskilt gillar jag hennes fyra garanterat lugna tips där hon ger råd till de jobb-och-barn-jonglerande kvinnor som Amelia ofta vänder sig till:
1. Lunka fram. I sakta mak åker du häst och vagn genom Blekinges djupa skogar.
2. Häng lite. Övernatta i en hängmatta, vakna till tuppen.
3. Vandra dig lugn. Gå i sakta mak mot en topp.
4. Gå i kloster. Ljuvlig vila för pressade.
Men rannsakar man sig själv hade man naturligtvis inte alls höjt på ögonbrynen och än mindre skrattat om man inte haft koll på vad denna Sofia egentligen hade för sig. Då hade man väl som vanligt fått dåligt samvete över att man bara stressat sig fram genom livet och släpat ungar fram och tillbaka till dagis och mycket sällan lugnat ned sig med långkok och vackra ting. På det att man antingen må dö i förtid eller blir sittande övergiven med ett hemtjänstlarm som enda kontakt med omvärlden.
Nu fick man sig en trevlig stund i stället innan samtalsterapin i frisörstolen.
Och Sofia Hultin fick material till en utställning om hur media producerar kvinnlighet.
Hur hon mottogs av recensenterna för sitt konstnärliga uttryck förtäljer inte historien. Och den eviga frågan om vad som är konst och inte – överlåter jag till dig som läst ända hit.

Här en webbkommentar från signaturen Skulle inte tro det apropå förra veckans spalt om ”Kents hyllning till Eskilstuna”:
”Bullshit! Det är inte förrän det börjat handla om pengar som de visar intresse. Har svårt att tro att detta är ett gratis utfört arbete!”