Jag fick ett mejl från Andreas Wenngren som är styrkelyftare hos ASK. Han inledde mejlet med:
"Det kan tyckas självklart vad framgång innebär inom idrott men hur mäter man framgång i en förening? Är det i antal mästerskapsmedaljer? Är det i antal medlemmar? Är det engagemanget? Är det gemenskapen i föreningen? Eller är det rent av bredden, det vill säga hur medlemmarna är fördelade gällande ålder, bakgrund och kön? Oavsett hur man mäter framgång så är ASK en klubb som placerar sig i topp på alla nivåer"
Det här lät spännande så jag träffar Andreas Wenngren och Mio Dabeski på ASK, Allmänna sportklubben. Lokalerna ligger i källaren på Munktellarenan. Inne i litet rum slår vi oss ner i en soffa och börjar prata.
ASK bildades 1966 på Pelles motionshall på Malmgatan i Eskilstuna. Efter några flyttomgångar återfinns föreningen inne i Munktellarenan sedan 1995. Här finns det en större gymlokal för de som vill styrketräna samt "grottan", en lokal där styrkelyftarna och tyngdlyftarna håller till. Sedan flytten har utvecklingen inom styrkelyft i klubben varit mycket professionell och ASK har satt spår i svensk lyftning
– När jag började fanns det bara utrustad styrkelyft, det var på slutet av 80-talet, säger Mio och fortsätter:
– Då körde man i bänktröja, böjdräkt, knälindor och markdräkt.
Någon gång runt 2009/2010 delades styrkelyft upp i utrustad och klassisk klass. Den första officiella tävlingen som genomfördes var riksmästerskapen i klassisk styrkelyft 2010 i Umeå. I klassisk styrkelyft tävlar man utan hjälpmedel, som bänktröja, böjdräkt, lindor med mera. Totalresultaten blir mindre men tävlingarna löper smidigare och det blir både billigare att tävla utan utrustning och förhoppningsvis enklare att rekrytera nya tävlande.
På ASK tävlar cirka 40 personer i klassisk styrkelyft och bänkpress, och uppåt tio personer med utrustning. Mio är en av fem som både kör klassisk och utrustad.
– Jag tävlar bara i bänkpress i den utrustade kategorin, säger Mio och tillägger:
– I vanlig bänkpress tar jag runt 130 kilo och med utrustning har jag lyft 212,5 kilo, det är ganska stor skillnad, eller hur?
I styrkelyft ingår knäböj, bänkpress och marklyft.
– På 80- och 90-talet var det i stort sett bara killar som höll på med styrkelyft, om det kom in en tjej i lokalen så stannade i stort sett alla upp och stirrade, säger Mio och skrattar.
Från att ha varit 99 procent killar på 90-talet är det nu uppåt 30 procent av de tävlande inom styrkelyft som är tjejer.
– Förut var styrketräning för de utvalda, nu har det blivit som en passion för alla, säger Andreas nöjt och fortsätter:
– Hos oss är de yngsta runt 18 år och den äldsta är över 70 år, och han tävlar fortfarande.
I grottan, som ligger bakom en vägg till rummet vi sitter i, hörs det stönande ljud och skivstänger som faller till marken. Desto längre intervjun lider ju mer ökar ljudnivån intill.
Inne i grottan delar styrkelyftarna och tyngdlyftarna på utrymmet. Men i stället för att tävla mot varandra så stöttar de varandra och utbyter idéer, vilket under senare år blivit allt vanligare.
– Här i grottan är vi väldigt ödmjuka mot varandra, förr var det snarare så att det var de tuffa grabbarna på gymmet, säger Mio och skrattar så det kluckar.
– Hit in är alla välkomna, bryter Andreas in och fortsätter:
– Vi vill gärna ha fler lyftare, vi tycker att det är kul med folk som vill komma ned och träna med oss. Om vi ser att det kommer någon ny så är vi hjälpsamma och ser till att de känner sig välkomna.
– Om man visar klubbkänsla får man klubbkänsla, konstaterar Mio.
I mejlet till mig skriver Andreas om hur klubbkänslan är på ASK.
"Om du visar engagemang, får du stöttning tillbaka. Om du visar stöttning, får du engagemang tillbaka. Och om du visar vilja; viljan att lära, viljan att utvecklas, viljan att bidra till klubben, viljan att lyfta tungt - då får du en hel klubb bakom dig. Sådan är vår sport. Sådan är vår klubb."
[fakta nr="1"]
Andreas skriver ofta krönikor som publiceras för medlemmarna i föreningen.
– Jag skriver för att ge feedback, för att försöka pusha alla att vilja fortsätta och känna sig stolta över vad de åstadkommer.
– Vi har till exempel Donna Berglund i klubben. Hon vann nyligen VM i klassisk bänkpress för juniorer, hon slog juniorvärldsrekord på 103 kilo och var inte långt ifrån att även ta seniorvärldsrekordet, säger Andreas stolt och sträcker på sig i soffan.
– Sen har vi Niilo Maliniemi, ropar Mio högt, trots att vi bara är tre personer i det lilla rummet.
– Han tog silver i VM, i M4-klassen, säger Andreas och fortsätter:
– Niilo är 71 år gammal, eller ung, hahaha. Han tog 180 kilo i klassisk bänkpress, det är ruggigt starkt.
Inom styrkelyftarna har man inte några ungdomsgrupper, som tyngdlyftarna har. I stället har de en nybörjargrupp dit alla är välkomna att prova på vad styrkelyft innebär.
[fakta nr="2"]
Mio tränade hårt under 80- och 90-talet, varje dag var han på gymmet. 1999 gav han familjen och jobbet mer tid och slutade träna helt och hållet. Drygt 15 år senare, 2014, gick han förbi ASK och kände att det skulle vara kul att prova att köra lite. Det blev ett pass och sen var han fast igen.
– Jag la upp 100 kilo på stången i bänkpress och tänkte att det här tar jag ju lätt, men det var tvärnit, skrattar Mio innan han tillägger:
– Då kände jag att jag måste börja träna igen, och med det kom tävlingssuget också. 2016 tog jag hem bronset på EM i Luxemburg, i utrustad bänkpress. Och förra året blev det EM-guld i La Manga. Det är en av mina riktiga höjdpunkter.
– Den här sporten tilltalar äldre, bryter Andreas in och fortsätter:
– Man kan vara på topp i vår ålder, 40-50 år, med andra ord en bra sport för oss veteraner, hahaha.
Det känns under intervjun att Mio och Andreas har kul här. Är det inte två skrattande män framför mig så är det två leende och skämtandes.
– Oavsett om vi är familj på riktigt, som några verkligen är, eller en familj i mer bildlig mening, så är vi en klubb för alla. Det är ASKs verkliga styrka, säger Andreas och ler.
Vad är det bästa med styrkelyft?
– Att man får mäta sina krafter mot sig själv, testa sina gränser. När man får känna det där ruset efter att ha klarat en riktigt tung vikt. Sen måste jag säga klubbkänslan här på ASK. Jag blir lätt engagerad i andras framgångar och hjälper gärna till, stämningen mellan oss här nere är absolut på topp, säger Andreas och jag kan se en tår i hans ena öga.
– Jag skulle säga gemenskapen, först och främst. Jag trivs väldigt bra med alla här, vi förstår varandra, liksom. Sen är det ju alltid kul med maxlyft! När man själv eller någon annan krigar upp en riktig tung vikt, då kan vi alla stå och heja på omkring, förklarar Mio med ett brett leende.
– Jag måste få fylla i där, avbryter Andreas och tittar på Mio medan han pratar:
– Mio har en fantastisk inställning och han inspirerar så många här på ASK. Hans sätt att vara smittar av sig vilket ger den här underbara stämningen som finns i klubben.
Mio tittar ner i golvet. Det syns en liten lätt rodnad i hans ansikte, trots att halva nunan är täckt med skägg. Han tittar upp mot mig och återigen har han det där pillemariska leendet.
– Man kommer varandra så väldigt nära här. Jag älskar att se när folk maxar vikterna, det ger en otrolig kick. Så länge de inte tar mer än mig så klart, hahaha.
Andreas har tränat på gym under många år. Styrkelyftning började han med för drygt två och ett halvt år sedan.
– Jag känner att jag går mycket framåt, främst för att jag inte hållit på så länge så jag kan fortfarande öka en hel del.
– Han har lärt sig rätt teknik, det är viktigt. Men han har samtidigt blivit mycket starkare också. Han är ung så han kan fortfarande gå framåt, skrattar Mio, som är drygt tio år äldre.
Vi beger oss in i grottan där ett 15-tal personer tränar. De flesta är rejält svettiga och vikterna på skivstängerna är betydligt högre än de vikter jag är van att se på mitt gym. En man kommer snabbt fram till mig och nävhälsar:
– Hej, jag heter Niilo, säger han brytande på finska och skiner upp som en sol.
Niilo, tänker jag. Det namnet känner jag igen. Jag tittar på honom och minns då från intervjun vem Niilo är. En 71-årig man som klarar 180 kilo i bänkpress. Stor, stark och med ett gigantiskt leende.
Andreas byter om samtidigt som Mio värmer upp med lite marklyft. 160 kilo ligger på skivstången och det är inga som helst problem för honom att dra upp den några gånger. I vilan går han bort mot några klubbkompisar som kör bänkpress.
– Alla behöver ju inte lassa på för fullt på stängerna bara för att tidningen är här, ropar han högt och skrattar så alla i grottan hör honom.
Andreas är i gång med träningen och inleder med knäböj.
– Jag måste värma upp lite försiktigt och passa mina knän, har haft lite problem med dem rätt nyligen, säger han samtidigt som Mio hörs stöna en bit bakom ryggen på mig.
– Hur mycket har du på, ser mer ut än vanligt, ropar Andreas när Mios skivstång dunsar i golvet.
– 200 kilo, hojtar Mio glatt tillbaka.
– Då får du göra det igen, så fotografen får en bild på det, skrattar Andreas.
– Nä, det orkar jag inte, säger Mio skrattande och lämnar grottan för att köra några övningar ute i vanliga gymdelen.
Efter att ha vistats i ASKs lokaler i några timmar förstår jag vad Andreas menade när han skrev sitt mejl till mig. Det är glada miner överallt, folk skämtar, någon tar i så han håller på att spricka och får hejarrop från flera andra i lokalen. Stämningen i grottan är verkligen fantastisk. ASK verkar vara en klubb för alla, och det är mer styrka i det än i alla muskler i hela världen.