Inramningen till Lalehs och Lisa Ekdahls konsert i Sundbyholms slottspark på lördagskvällen kunde knappast ha varit bättre. Det var vindstilla, lagom svalt i luften och packat med glada människor framför scenen.
Solstrålarna som silades genom lindarnas lövverk spred ett magiskt skimmer över Lisa Ekdahls entré och hennes närmast eteriska uppenbarelse.
Hennes låtar och framförandet är desto mer greppbara. Lisa Ekdahls musik refererar till amerikansk jazz, latinamerikansk bossanova, franska chansoner och svensk visa och genom åren har hon kompromisslöst utvecklat en stor artistpersona och ett eget uttryck som letar sig in i hjärtat på publiken. Med låtar som "Amelia", "Hon förtjänar hela himlen" och "Famna jorden" lämnade hon publiken mer än redo att möta kvällens huvudakt, Laleh.
Just integriteten och förmågan att beröra är två saker som de båda artisterna/låtskrivarna delar. Men medan Lisa Ekdahl framstår som sprungen ur luften och ljuset, är Lalehs framtoning och musik mer jordnära och naturvetenskapligt förankrad. Med textrader som "Vi ska göra jorden hel, ja vi ska göra vattnet rent" ur "Goliat," sätter hon fingret på vad många känner.
Laleh liknar ingen annan, och hennes konsert i Sundbyholm är en nästintill helgjuten upplevelse. På scenen är hon en glänsande solitär, som även när hon sjunger om ett "vi" ändå känns som en spännande främling.
Lagom när mörkret började falla över Sundbyholm kom Laleh in på scenen in en drottninglik outfit - inklusive fotsid, vit fuskpäls, knallröda lackbyxor och ett gnistrande strassdiadem. Med sig hade hon ett sjumannaband och sin egensinniga mix av låtar på engelska och svenska, däribland ett par av vår tids stora anthems, som "Goliat" och "Bara få va mig själv".
Showen hade en tydlig dramaturgi, och inleddes med "Welcome to the show" från hennes senaste album, "Kristaller". Hon jobbade upp tempot med låtar som "Det kommer aldrig bli som förr" och "Colors" innan hon i precis rätt ögonblick tog ner oss på jorden igen genom att sätta sig vid sin rosa flygel och göra en vacker version av balladen "Let it fall".
Scenen dominerades av en stor Led-skärm där låtarna fick olika visuell inramning. Tillsammans med det stora, tajta bandet och Lalehs scennärvaro skapade det en känsla av lyx.
Efter en dryg timme rundade Laleh av med allsångshiten "Bara få va mig själv" som den absoluta peaken. Men det var inte över. I extranumret, som inleddes med den gamla låten "Live tomorrow" fortsatte hon med en mäktig version av "Goliat". Och där gjorde Laleh något som jag aldrig sett någon popartist göra förut. Hon tog med publiken baklänges genom konserten i något som närmast liknar liturgisk sång, där hon summerade och betonade de bärande delarna i sitt budskap om mod, självkänsla och att ta hand om vår jord och våra medmänniskor. Det var mycket gripande, och folk började faktiskt gråta runt omkring mig.