4 mars fyller han 70 år och ser tillbaka på ett liv där tunga fordon intar en central plats. Först körde han nämligen lastbil i många år innan en utsliten axel innebar omskolning och nytt arbete som lärare på tunga fordon.
– Lärartiden var den bästa i mitt yrkesliv. Man träffade folk av alla sorter.
Stig föddes i finska Ekenäs 1942 och kom två år gammal till Sverige och Eskilstuna som krigsbarn.
Här växte han först upp på Kungsgatan, där fosterföräldrarna ansvarade för ett pojkhem, och från 1946 i småhus på Eskilshem.
– Jag gick i Slottsskolan och senare lärlingsskola hos EA Berg. Utbildade mig till verkstadsmekaniker, men det har jag aldrig haft någon nytta av.
1961 fick Stig ett brev från finska ambassaden. Moderlandet kallade för militärtjänstgöring.
– Jag hade faktiskt ingen aning om att jag fortfarande var finsk medborgare, men då blev det bråttom att bli svensk. Jag kunde inte ett ord finska och ville för mitt liv inte göra lumpen i Finland.
Som svensk kallades Stig i stället in till pansarregementet i Enköping. När befälet frågade om det var någon som kunde köra kompaniets lastbil sträckte Stig upp handen:
– Mitt bästa beslut. Jag kunde inte köra lastbil mer än någon annan men man lärde sig fort.
Därmed var också de kommande årens yrkesbana klar. Efter muck fick han jobb som lastbilschaufför hos Mjölkcentralen:
– Varje dag fick jag köra mjölk till GB-glass i Flen.
1977, då hade han rattat lastbilen i 14 år, sa kroppen ifrån:
– Jag tvingades operera en axel och efter det ingreppet sa läkarna att jag borde hitta något lättare kneg.
Lösningen kom när AMU behövde instruktörer till utbildningen av tunga fordonsförare:
– Det blev några fina år. 1983 kompletterade jag med att gå lärarhögskolan i Stockholm. Jag jobbade kvar till 1992 då utbildningen lades ned.
Stig hamnade i arbetslöshet under tre år innan fordonsutbildningen i Kolbäck ringde.
– Jag jobbade där under tio år med undantag av 1997 då jag gjorde ett år på Hässlögymnasiet i Västerås. 2005 blev jag förtidspensionerad.
I unga år var Stig Sundkvist en kvick handbollsspelare i Guifs juniorer.
– Jag spelade bland annat med Bengt Persson, Sten Nilsson, Sten Larsson och Olle ”Garvis” Andersson. I målet stod Peter Rademacher – när motståndarna sköt så stack jag. Det blev många mål på det sättet, minns Stig, som efter en säsong som senior i City lade av med handbollen.
Idrottsintresset i dag sträcker sig till tv-apparatens utbud och sonen Sebastians spel med Torshälla Nyby i femman.
– Jag och frugan är trogna åskådare och missar sällan någon match.
Motorintresse har han också, men på en ”lagom” nivå:
– Jag skruvar inte och håller på. Men visst var det skojiga resor när jag fick följa med min fosterbror Rolf Gildenlöw på hans reportageresor och tester av nya bil- och lastbilsmodeller runt om i Europa.