Som journalist träffar man massor av människor i alla möjliga sammanhang. Vissa blir återkommande bekantskaper, andra träffar man en gång och sedan aldrig mer.
Ofta slutar mötena väl, andra gånger slutar de mindre väl. Det beror förstås på vad det handlar om. Av olika anledningar är inte alla man träffar lika sugna på att bli omskrivna.
Men en sak som slår mig då och då är hur många hjältar det faktiskt finns där ute, som förtjänar att bli omskrivna men som kanske inte inser det. De kontaktar inte själva tidningen, för de vill inte förhäva sig, utan tipsen om dem kommer ofta från andra.
Jag har träffat många sådana. Som 17-åriga Sanna från Eskilstuna, som när hon var tolv år gammal hamnade i klorna på en av Sveriges genom tiderna värsta nätsexbrottslingar.
Han tvingade till sig lättklädda poseringsbilder på henne och hotade att berätta om dem för hennes föräldrar om han inte fick fler. Han sa att de skulle tycka att hon var äcklig om de fick veta, och hon trodde honom. I flera år gick hon och bar allting ensam, fylld av rädsla och skam.
Och det sitter hon nu, 17 år gammal, och berättar för mig. En främling. Och hon ställer upp i tidningen, med namn och bild, och uppmanar alla andra unga tjejer där ute att våga berätta om vad de utsätts för.
Det berörde mig, och jag hoppas att jag gjorde hennes berättelse rättvisa när jag skrev den.
Till Sanna och alla andra hjältar jag har träffat vill jag bara säga: Sträck på er! Ni är så jäkla bra.