Dessa små söta kristaller åker alltså bergochdalbana inne i min kropp. Med tanke på mängden är det en bana som aldrig tar paus. Vad händer om det blir haveri?
Redan som bäbisar blir vi itutade att socker är något extragöttigt: "Åh, lille vän, nu ska du få smaka glass för första gången. Mmmm så gott!" "Neeej, tyckte du inte om broccolimoset, lilleman? Nääää, äckligt". Det gick från lördagsgodislyx till tonår av dagliga turer till kiosken bredvid skolan och smygnafsande i pappas bowlinghall.
Som vuxen läser jag farliga larm om att jag kommer dö av förtjockade blodkärl och få ohälsosam bukfetma och hjärtinfarkt. Om jag äter för mycket. Är 45 kilo socker om året för mycket?
Kunniga dietister säger att det är okej med lite sött då och då. Det känns så klart mycket bättre för samvetet och hälsan. 100 gram max tre gånger i veckan är inte farligt.
100 gram? Inte ens en bottenfylld godispåse. Lägg till alla fikan i veckan, och den jättestora självplockspåsen som ska räcka hela helgen men är slut fredagkväll klockan 22. Och den där lilla knivsudden i såsen, i sweetchilin, i marinaden... Sockret finns till och med i matlagningen. Socker är inte längre bara godis och kakor. Det är 22,5 påsar om året, till mig, 90 påsar till hela min familj...
Efter att ha läst Lisa Hölnes sockerspaning (s 27-31) tänker jag mig för både en och tre gånger. Inte för att jag kommer sluta äta sött, lite guldkant är också bra för välmåendet. Utan för att jag är i chock över att vi får i oss så mycket.