Varje morgon när jag kliver av tåget i Eskilstuna spanar jag ut över hustaken ner mot centrum efter den gigantiska kajflock som den senaste tiden börjat hålla till runt på takåsar och i trädkronor runt korsningen Kribsensgatan-Smedjegatan.
Ofta har jag redan hört deras gälla kackel innan jag får syn på den. Och då väljer jag att ta en annan väg till jobbet. Det är nämligen fruktansvärt obehagligt att gå på de här gatorna när alla kajorna plötsligt lyfter och börjar flyga i hundratal ett par meter ovanför mitt huvud. De äckliga stanken som sprids när de breder ut sina vingar är nästan värre än den överhängande risken att man ska få en fågelskit i huvudet.
I förra veckan började jag dessutom notera hur en kajflock kretsar runt resecentrum i Katrineholm. Den omfattar färre individer än flocken i Eskilstuna och flyger på lite högre höjd. Jag tänker att flockarna speglar de olika städerna. Ju fler invånare och tätare bebyggelse, desto större och mer påträngande kajflockar.
Städernas kajor är precis som mänskliga stadsbor. Trivs med värmen och tillgången på bostäder, hämtmat och artfränder att umgås med.
Egentligen är ju kajorna både fascinerande och vackra med sina synkroniserade flygformationer och sociala struktur. En naken trädkrona i gryningsljus med nästan varje gren fylld av runda, svarta kajkroppar är en mäktig syn. Och i ärlighetens namn har jag nog aldrig drabbats av något dåligt på grund av en kaja - utom möjligen deras tendens att vilja bygga bon i skorstenar.
Jag är rädd att kajorna stör mig mer än de borde. Jag, som är en före detta fältbiolog, som tillbringade delar av min ungdom på exkursioner med fält- och tubkikare då vi spanade på allt från brushanar i praktdräkt vid Stensjön utanför Katrineholm till blå kärrhökar som ryttlade över gärden i Årdala, har kommit långt i från naturen när jag känner avsky och obehag inför dessa fåglar.
Det är ju omöjligt att fundera på otäcka flygfän i flock utan att sända en tanke till Alfred Hitchcocks ikoniska skräckfilm "Fåglarna" från 1963, i vilken fåglar av olika arter plötsligt blir som galna och attackerar människor. Men det är andra känslor än rädsla som kajornas kacklande i gryningen väcker hos mig.
Snarare förkroppsligar kajorna någon sorts civilisationskritik på flera nivåer. Vi har skapat ett samhälle där kajorna hittat sitt livsutrymme i spillet och avskrädet som vi lämnar efter oss, och nu avskyr vi dem för det.