Vad passar väl bättre en mörk lördagskväll i trötta november än att se en sprittande glad svängande rockshow med det band som framfört garanterat flest låtar om glada lördagskvällar?
Förra året avled Sven-Ingvars frontman Sven-Erik Magnusson och sedan början av det här året har bandet letts av sonen Oscar Magnusson.
Med den äran, får man väl lov att säga.
För vad jag hade väntat mig av den här kvällen var en sävlig värmländsk nostalgimaskin som nu ska förvalta det musikaliska jättearv som Sven-Ingvars innebär med 62 år på nacken.
Det jag såg, och upplevde, var något helt annat. En modern show precis lagom nyanserad i nostalgiskt avseende som vägrar trampa ner sig för djupt i det sliskträsk den här typen av tributekonserter ofta dras med.
BILDSPEL:
• Här kan du se fler bilder från den utsålda spelningen:
Eskilstunapubliken kvicknade först till vid femte låten ”Kristina från Vilhelmina” som följdes av ”Min gitarr”. Vid ”Skolfröken Nilsson” hördes allsången klart och tydligt och bandet levererade sedan hitrökare som ”Vid din sida” och ”Fröken Fräken” i snabb följd.
Ett riktigt guldkorn var ”När solen färgar juninatten”, en fin popballad med tvärflöjt där man helt plötsligt befann sig på en modern rockkonsert utan minsta tillstymmelse till skrymmande nostalgibråte.
Det lysande orgelylande Frödingpoemet ”Det var dans bort i vägen”, med intro av en knarrig Rikard Wolf,, kändes plötsligt ren och fräsch liksom den sena 90-talslåten ”Nio liv”, rena Lundell-dängan, som förstärkte draget av rockshow.
Mot slutet radade bandet upp de verkligt stora hitsen en efter en: en allsångsvänlig ”Byns enda blondin”, en öronbedövande smittande spelglad ”Säg inte nej, säg kanske” och så den kanske bästa lördagspartylåten av dem alla, som paradoxalt nog har titeln ”Jag ringer på fredag” (”så ses vi på lörda’”).
Någonstans där briserade hela Lokomotivet och i princip all publik reste sig upp från de hårt träsmakande stolarna, makade sig ut i sidogångarna och började lufsande att dansa.
”Så många mil, så många år” blev sedan en fantastisk duett mellan Oscar Magnusson och fadern Sven-Eriks inspelade stämma samtidigt som ett ömmande bildkollage från hela karriären rullade i bakgrunden.
Extranumren var generöst tilltagna och startade med en ny singel som inte släppts än, gissningsvis betitlad ”Rör vid mig igen”, en fin ballad om försvunnen kärlek. Därefter fyrades några pigga gamlingar av i rask takt, ”Telefonannonsen” och, till mångas förtjusning, ”Torparrock” där jag till min förvåning fick syn på en äldre herre (och då menar jag rejält äldre) som faktiskt – på riktigt – lirade luftgitarr mitt i all musikalisk berusning.
Man måste ändå säga att Sven-Ingvars i denna nya upplaga vet hur man spelar upp till fest en glad lördagskväll i november.