En gång låg det en pingstkyrka bland villorna och de lummiga träden på Floragatan i Flen.
Villorna står kvar. Träden likaså. Men runt den vita tegelbyggnaden reser sig ett tre meter högt skyddsstängsel krönt av taggtråd.
För kyrkan har blivit moské, och idag liknar den nästan ett fängelse när man tittar på den utifrån.
Taggtråden ritar taggiga streck mot hösthimlen för den som blickar ut från moskéns innergård.
‒Det känns sorgligt och jag blir ledsen. Vi har arbetat hårt för att integrera oss, säger moskéns ordförande Abdi Osman när han visar mig runt i byggnaden.
Taggtråden sitter inte där för att hålla folk instängda. Den ska hindra utomstående från att ta sig in, och rädslan för ovälkomna besökare är inte obefogad.
‒Vi har haft alla möjliga attacker och blivit tvungna att skydda oss och våra medlemmar, säger Abdi Osman när vi slagit oss ned vid ett bord tillsammans med imamen Abdiwahid Mohamed Burale och moskéns rådgivare Ismail Robin.
Jag nickar. Det vet jag. Jag tar fram min mobiltelefon och visar honom några av de inlägg som gjorts om moskén i en facebookgrupp som heter Stå upp för Sverige.
Det är en stor community på facebook. En av Sveriges största, med över 170 000 medlemmar.
Under bilden av svenska flaggan som vajar mot en molnlätt sommarhimmel spyr gruppens medlemmar ut sitt hat mot moskén.
“Man har ju kanske inte den bästa utsikten...” skriver en man från Flen under en bild av den vita tegelbyggnaden vi står i.
Han får 295 svar.
“Spika upp ett grishuvud på dörren.”
“Äckligt.”.
"Bomba skiten."
"Ett litet gasinsläpp under fredagsbönen kanske”
“Skaffa Kalschnikov o Molotovcocktail.”
Abdi Osman skakar på huvudet när han läser kommentarerna. Imamen drar efter andan och Ismail Robin mumlar upprört.
Deras förening köpte den gamla pingstkyrkan på hösten 2011. Ett år senare var renoveringarna klara. I december 2012 slog moskén upp portarna och välkomnade både shia- och sunnimuslimer under samma tak.
I dag är detta en viktig samlingsplats för många av Sörmlands muslimer. Varje dag kommer mellan 100 och 300 besökare, säger Ismail Robin. På fredagarna, den stora bönedagen, kommer det mellan 700 och 800 personer.
‒Parkeringsplatserna räcker inte till då.
Moskén samarbetar med kommunen och flera andra myndigheter. Den erbjuder sommarjobb och fritidsaktiviteter till ungdomar, den har ett uppskattat samarbete med kriminalvården, arbetar för att förebygga islamfientlighet och håller kurser i svenska för nyanlända.
Men det är inte moskéns vardagsverksamhet som det här reportaget ska handla om. Det här reportaget handlar om hat. Hatet som kommer från andra sidan taggtråden.
Hatet får folk att spotta på moskéns kvinnliga besökare när de rör sig ute i samhället, berättar Abdi Osman. Hakkors har klottrats på fasaden flera gånger och rutor har krossats med stora stenar.
Under den stora flyktingkrisen 2015 attackerades moskén flera gånger. Då stod bilar och väntade utanför efter bönestunden. De körde i hög hastighet mot besökarna som lämnade byggnaden, som ville de köra på dem.
Andra gånger har de främmande bilförarna bara vevat ner rutorna och fotograferat moskébesökarna. Kartlagt dem. Skrämt dem när de ska gå hem tillsammans med sina barn.
Därför sattes staketet upp och fönstren försågs med galler. Balkongerna ser ut som små järnburar och framför huvudentrén finns en metallport som bara öppnas vid stora bönestunder.
‒Vi tycker inte om staketet. Men vi måste ha det, säger Abdi Osman innan vi skiljs åt.
Ismail Robin ler när vi tar farväl.
‒Vi är inte speciellt konstiga. Vi skakar hand med kvinnor och bjuder in oavsett kön, säger han vänligt.
‒Skulle de som skrivit allt det här hatiska om er moské vara välkomna hit om de ville träffa er, frågar jag.
‒Ja! De kan komma hit. Vi bjuder på kaffe, vi kan prata och de kan få se vad vi gör här i moskén, säger Ismail Robin.
Han trycker min hand och skyndar iväg till jobbet.
Ingenting tyder på att Patrik Markström, 51, från Eskilstuna är intresserad av att prata med en rådgivare från Flens moské och dricka en kopp kaffe. Men han delar gärna inlägg om moskén på facebook.
Det är Patrik Markström som har startat den nyss nämnda Stå upp för Sverige. Han driver diskussionsgruppen i nära samarbete med Angelica Wimark, 44, som också bor i Eskilstuna.
Du kommer säkert ihåg hur det hela började, om du tänker efter.
I februari 2017 skrev den dittills okände polisen Peter Springare från Örebro ett inlägg på sin privata facebookprofil.
“Jag är så jävla trött” inledde han. Och det Peter Springare tröttnat på var kriminella invandrare. Han menade att de låg bakom nästan all brottslighet han kom i kontakt med som polis, och att polismyndigheten tystade ner alla problem som han ansåg att invandringen fört med sig.
Facebookinlägget blev viralt på nätet. Peter Springare stängdes av från jobbet. Han anmäldes för hets mot folkgrupp. Han fick hård kritik för sina svepande formuleringar om invandrare, men också stöd från debattörer som Katerina Janouch och den högerpopulistiska nättidningen Nyheter Idag.
Uppståndelsen gjorde den okände Örebropolisen till rikskändis över en natt, och han fick snart utveckla sina tankar på bästa sändningstid i Leif GW Perssons program Veckans Brott i SVT.
Bland dem som lät sig inspireras av Springares popularitet fanns Patrik Markström från Eskilstuna.
Bara några dagar efter att facebookinlägget började spridas startade han gruppen Stå upp för Peter Springare med sig själv som administratör. Det är alltså samma grupp som idag kallar sig Stå upp för Sverige.
Redan en månad efter start hade Patrik Markströms ursprungliga Springare-grupp 220 000 medlemmar. Idag finns 170 000 kvar och det gör gruppen till den fjärde största svenskspråkiga gruppen på Facebook.
Storleksmässigt är den fullt jämförbar med en medelstor svensk dagstidning.
[fakta nr="2"]
Gruppen lever sitt eget liv, trots att Peter Springare själv tagit avstånd från den. Ett par namnbyten efter att polismannen vänt sin fanclub ryggen var det åter business as usual i stå upp-gruppen.
Så vad är det då som förenar medlemmarna? Det enkla svaret på den frågan lyder: hat.
I kommentarsfälten uttrycker medlemmarna sitt hat mot Stefan Löfvens regering, mot invandrare i allmänhet och mot muslimer i synnerhet. Svenska myndigheter betraktas som svikare. Tiggare beskrivs som parasiter och brottslingar som avarter.
Tilläggas bör att gruppmedlemmarna nästan bara intresserar sig för invandrares brottslighet.
Tre kommentarer i mängden tjänar som exempel på hur många gruppmedlemmar i Stå upp för Sverige kan uttrycka sig utan att administratörerna ingriper.
“Det den indoktrinerade dumsvensken inte verkar kunna fatta är att 98 procent av negrerna i Sverige inte kommit hit för att arbeta, utan för att slippa.”
“Dom ska vara i Afrika och bygga upp sitt land. Inte vara här och våldta, för det verkar vara det enda de kan.”
“Somalier är ett jävla pack… Skicka hem detta jävla pack nu.”
Det är i den här miljön som Flens moské blivit en måltavla för rasistiskt hat. Något som hela tiden sker med administratörernas goda minne.
De tre exemplen här ovanför är alla inlägg i en tråd som grundaren Patrik Markström själv startat. Man kan därför utgå från att han sett dem och låtit dem stå kvar.
Angelica Wimark har funnits med bland administratörerna för Stå upp för Sverige från start. Hon är numera gruppens mest aktiva administratör och önskar medlemmarna god morgon så gott som varje dag.
Den 18 november meddelade Patrik Markström att han lämnar över ansvaret för gruppen till Angelica Wimark och en person till. Men han står kvar som administratör. Samtidigt driver de två Eskilstunaborna flera andra stå upp-grupper tillsammans.
Bland annat: Stå upp för alla sanningssägare.
Patrik Markström har också startat en vip-version av Stå upp för Sverige vid sidan av huvudgruppen: "En grupp för alla som gillar SD och deras politik".
Dessutom driver han gruppen Stå upp för Martin Timell.
Den sistnämnda gruppen startades när programledaren Martin Timell anklagades för sexuella trakasserier och fick sparken från TV4.
Stå upp-grupperna utgör små skyddade verkstäder på nätet där vanliga svenskar kan komma i kontakt med öppet näthat utan att ha någon tidigare erfarenhet av det.
Stå upp för Sverige är den i särklass största.
Följer man en och samma medlem från insläppet och framåt, vilket Eskilstuna-Kuriren gjort i flera fall, kan man också se hur många av dem radikaliseras på kort tid.
Bitterhet övergår i ilska. Ilskan förvandlas till hat och hatet överskrider ofta gränsen för det brottsliga.
22 juli 2017. En medelålders kvinna gråter i förhörsrummet hos polisen i en mindre svensk stad. Hon misstänks för hets mot folkgrupp efter att ha kommenterat ett inlägg i Stå upp för Sverige.
Någon hade delat en SVT-artikel om att endast var femte somalier som kommit till Sverige har jobb.
Kvinnan svarade och skrev: "Hur ska dessa iq-befriade avarter kunna börja jobba? När de tydligen har noll iq, men en stor sexualdrift, vad ska dessa avarter jobba med? Det måste vara ett jobb där det inte finns en enda kvinna i närheten av dem. Kanske kan man skicka ner dem i gruvorna, för där finns inga kvinnor."
‒Det blev som hjärntvättning, säger hon efteråt i förhöret.
Hon ångrar sig och säger att det inte var illa menat. Debatten urartade och hon lät sig ryckas med. Till slut gick hatet överstyr och det skulle hon vilja be om ursäkt för, snyftar hon.
En kort tid senare beslutar åklagaren att väcka åtal mot kvinnan för hets mot folkgrupp. Det är ett brott som kan ge böter eller i värsta fall fängelse. I skrivandets stund har målet inte avgjorts i domstol.
Kvinnan är på intet sätt unik.
‒Stå upp för Sverige toppar listan över anmälda hatbrott. Vi är uppe i över 200 anmälningar bara i den gruppen, säger Johan som jobbar för föreningen Näthatsgranskaren.
Johan vill inte ha sitt riktiga namn med i artikeln. Det är ett fingerat namn.
Fotnot: Denna text har fler författare. Det är Anna Hansson som gjort alla intervjuer i reportaget. Det är därför hon som ibland omnämns som "jag" i den löpande texten.