När jag föddes fick jag bara ett svenskt efternamn. Min mor, som flyttade hit från Finland när hon var i 20-årsåldern, tyckte att det var bäst så. Hon har i efterhand sagt att det skulle ge mig en "lättare framtid".
Men jag är lika stolt över mitt svenska efternamn som över det finska jag inte fick. Och faktum är att jag enbart var finsk medborgare fram till det att jag fyllde 18 och lumpen där borta skrek mig i ansiktet. Då vek jag ner mig, skickade in papprena och sedan dess har jag dubbelt medborgarskap.
Vi åkte ofta till Finland när jag och min lillebror var små. Jag minns tydligt många, långa timmar i bussar, på båtar och i flygplan, i bilar och på tåg till Kuopio där släkten bor. Fram och tillbaka. Flera gånger om året.
Vi har suttit spikade framför Pikku Kakkonen, garvat åt Rölli, applåderat Mika Häkkinen, jublat för Janne Ahonen och hejat på Sami Hyypiä, Kiira Korpi och Tero Pitkämäki.
Jag bastar mer än gärna, äter fortfarande lådor på jul och piroger och rågbröd till frukost.
Är jag svensk? Ja, absolut. Är jag finsk? Ja, det också. Trots att jag nästan helt och hållet tappat det finska språket som jag pratade flytande som liten.
Men det har alltid funnits i min närhet. Min mamma trycker mer än gärna in ord och fraser när vi ses. Fina som riktigt fula.
Nu ses vi inte lika ofta, och sedan jag flyttade hemifrån har jag saknat kontakten med finskan. Att ta del av det i tidningar, på radio eller tv är inte samma sak. Och i Göteborg, där jag bodde tidigare, hörde jag knappt någon finska förutom på vissa delar av Hisingen.
Därför blir jag riktigt glad när jag går in i mataffären här i Eskilstuna, är ute på en promenad eller tar en pizza på det lokala haket.
Det snackas finska – överallt.
Och det är ni som pratar finska som får mig att känna mig hemma i en redan hemtrevlig stad.
Kiitos!