Så här i Melodifestivaltider är det svårt att inte tänka på vad som berör, vad som känns äkta och sant.
Utan att egentligen veta något om artisterna som medverkar i årets upplaga av Melodifestivalen och deras känsloliv eller personliga förhållanden, tycker jag att det oftast blir väldigt platt när artister ska hetsa fram storslagna och uttrycksfulla nummer på tre minuter där de tolkar låtar som i mina öron verkar vara komponerade efter en mall.
Ett exempel i förrförra veckans deltävling var när artisten Mimi Werner skulle sjunga låten "Songburning". Med ett sjuhelvetes starkt uttryck, en intrikat ljusshow, rök upp till knäna, trumslagare på scenen och en välproducerad och snygg ljudbild gjorde hon vad hon skulle. Men trots allt detta lämnades jag helt oberörd.
Varför då? Och varför börjar jag nästan gråta samtidigt som jag blir lycklig om jag hör en snutt av "I walk the line" med enkelt, akustiskt komp med Johnny Cash eller när den åldrade David Bowie med sprucken röst sjunger "Where are we now" på sitt näst sista album?
Okej, jag vet att jämförelsen mellan en relativt ny svensk artist som Mimi Werner och giganter som Cash och Bowie är djupt orättvis och på gränsen till komisk, men ändå. Vad är det som gör att vissa artister (sångare, konstnärer, författare, tonsättare, musiker, skådespelare och dansare och så vidare) kryper in under skinnet och får en att känna?
Det handlar om artistens förmåga att förmedla egna känslor eller andras på ett sätt som mottagaren uppfattar som äkta och trovärdigt. Det här har inte så mycket med genrer, berömdhet eller artistens ålder att göra. Det handlar mer om integritet, attityd, kompromisslöshet. Allra mest handlar det om smärta. Egenupplevd eller förmedlad.
Dessvärre gror en obehaglig misstanke om att ju mer smärta en artist känner, desto starkare upplevelse kan han eller hon bjuda publiken på.
Jag kan räkna upp tusen exempel, från nämnda Johnny Cash till Gustaf Fröding, via Amy Winehouse till Ted Gärdestad och Sigrid Hjertén. Jag är övertygad om att Jane Austen led, liksom William Shakespeare och Mozart. Att Justin Bieber eller Pete Doherty har haft och har det jobbigt är ingen hemlighet. Att den fräscha, jättevackra och galet framgångsrika Whitney Houston som boostade kvinnor med anthems som "I´m every woman" och gav alla uppbrott ett eget ledmotiv med älskade balladen "I will always love you", inte orkade med sitt privatliv utan söp, knarkade och stannade i en destruktiv relation var en del av hennes styrka som artist.
[youtube id="3JWTaaS7LdU"]
I bland när jag upplever konst sprungen ur smärta känner jag mig som en parasit. Men för det mesta upplever jag lycka och känner tacksamhet och hämtar styrka ur den.
Så jag sätter på en låt med Nirvana, Metallica, Monica Zetterlund eller Michael Jackson och orkar med ännu en dag på jorden.