Häromdagen fick jag ett brev som gjorde mig så häpen att jag inte visste om jag skulle skatta eller gråta. Brevet kom från försäkringsbolaget. Jag tecknade nån slags kapitalpensionsförsäkring för en tid sedan. Kändes bra att trygga ålderdomen med ett extra tillskott. Dör jag tidigare får anhöriga det jag betalat in. 900 kronor i månaden skulle man visst kunna få hade det stått i villkoren.
Nej, jag har inte hunnit betala in så mycket. Men ändå 500 kronor i månaden i drygt ett års tid.
Beskedet från försäkringsbolaget:
Jag kommer garanterat att få 63 kronor. I månaden. Jag eller ungarna.
Försäkringen betalas ut efter att jag har fyllt åttio år. Tills den dag jag fyller 90.
Åttio år. Jag kan säga att det stod det INGENTING om när jag tecknade försäkringen.
Från 70 års ålder hade varit mer relevant tycker jag. Eller kanske 65.
Jag älskar 80-åringar. Det handlar inte om det. Men för egen del är jag inte säker på att jag är med i matchen då. Om jag är det rent fysiskt, sitter jag sannolikt i rullstol på ett hem, svär grovt, säger snuskiga saker och piskar på personalen med min käpp. Det har hänt kära anhöriga till mig, om de inte har dött i förtid av massiva hjärnblödningar. Så tyvärr räknar jag med att det blir likadant för mig.
Som vanligt känner man sig djupt lurad. Alla bolag som säljer pensionsgrejer kommer att hata mig. Men är det inte bäst att man själv tar hand om sina pengar? Inte madrassen men på ett bankkonto som har ränta. Det finns faktiskt såna fortfarande.
När du har chans att spara lite, sätter du in pengar på kontot, se till att lurendrejare håller sig borta – och när du behöver dryga ut den minimala pensionen så tar du ut lite. Kanske 500 eller 1000 kronor i månaden. Det räcker i alla fall till mer än ett extra paket blodpudding eller en tallrik gröt som försäkringsbolaget skulle "hjälpa" mig med när jag blivit 80 och ändå måste matas med flytande.