I våras fick min sexårige brorson glasögon. Direkt tänkte jag: "Stackars optiker!". Hur sjutton kollar man synen på en fnittrig sexåring som knappt kan sitta stilla? Och som på frågorna om synen svarar typ "JAG SER INGENTING!!!".
I somras var det min tur. Efter att ha kisat mig igenom våren och försommaren insåg jag liksom att det kanske var dags att kolla synen.
Och om jag tänkte att en sexåring som precis börjar lära sig ironi måste vara en omöjlig uppgift för en optiker så är det nog ingenting mot en 34-årig perfektionist som vill svara rätt och snabbt.
När den där syntavlan med bokstäver i ologisk ordning lystes upp framför mig reagerade jag som om jag var med i en frågesport. Och att prispotten låg på mångmiljonbelopp.
I stället för att erkänna både för mig själv och för optikern att jag inte hade en susning om vad som syntes på den nedersta raden började jag gissa mig fram. Jag spände blicken och började gräva i min erfarenhetsbank. En efter en kategoriserade jag bokstäverna efter utseende och körde sedan någon typ av uteslutningsmetod – allt i en rasande fart för att det inte skulle bli alltför uppenbart att jag hade noll koll.
I efterhand undrar jag vad fasen jag höll på med. Vem vinner på att jag försöker vinna en tävling som inte är en tävling och där den enda förloraren är jag själv?
Nu står jag här med ett par, enligt mig, väldigt snygga glasögon. Och en välkommen biverkning är att jag ser väldigt smart ut. Det gillar jag.
Att jag under en invänjningsperiod gått runt och missat dörrhandtag och verkat allmänt virrig har varit nyttigt. Det fick mig liksom att inse hur mycket min hjärna fått kompensera i onödan.
Förlåt hjärnan. Nu kan jag se och ser smart ut, så nu kan du få vila. Och förlåt optikern. Tack för att du tog dig tid att lura mig så att det blev rätt.