Vid 56 års ålder kommer jag äntligen att kunna nolla min skuld till Centrala studiestödsnämnden, CSN. Min vidlyftiga låneresa startade när jag som 18-åring gick sista året på gymnasiet. Egentligen behövde jag inte mer pengar än vad jag fick in via extrajobb men en rejäl påfyllning i plånboken lockade. Jag meddelade falskeligen CSN att jag hade brutit med mina föräldrar och därför behövde ekonomiskt stöd. Några dagar senare hade jag ofattbart många tusenlappar på kontot. För pengarna köpte jag en elgitarr, resten brände jag på festande och den sommarens tågluff.
Nästa lån tog jag för att läsa en grundkurs i historia vid universitetet. Det kändes vettigt då men idag kommer jag inte ihåg mer av vad jag läste än vad som ryms skrivet på en post-it-lapp. Ännu märkligare ter sig kursvalet vid min tredje studielånsrunda när jag förkovrade mig i religionshistoria.
”Vad ska du med det till”, undrade min pragmatiskt sinnade morfar, och föreslog att jag skulle läsa något som kunde leda till ett vettigt yrke. Jag tog honom på orden och började på lärarhögskolan. Det blev två år där med fullt studielån, innan jag insåg att jag aldrig skulle stå ut med alla gapiga ungar i ett instängt klassrum. Sedan blev det ytterligare tre år med fullt lån när jag läste till journalist.
Genom märkliga ränteuppskrivningar kändes det länge som skulden låg kvar på en surrealistisk nivå runt 300 000 kronor, oavsett hur mycket jag betalade tillbaka. Men nu är skuldberget märkligt nog snart borta. Sett i backspegeln kan jag konstatera att lånen, trots en del irrfärder i utbildningssystemets labyrint, bidrog till att jag fick ett jobb som jag trivts förträffligt med. Dessutom har jag den gamla elgitarren kvar. Den ligger ostämd och dammig i källaren och har under alla år påmint mig om min skuld till staten. Jag tror banne mig att jag ska börja plinka på den igen, nu när den äntligen är betald.