Hatar är ett ord jag ogärna tar i min mun. Men att jag har de kraftfullaste av invändningar är ingen överdrift.
Värst är de här attackerna som känns som någon snittar till med en kniv och som kommer som ett brev med posten var gång man försöker styra över kroppen i vinklar som normalt sett inte vållar några besvär alls.
Fast nästan lika illa är förstås att man går lite grand som Groucho Marx och att man då och då kryddar kroppshållningen med ett kvävt utrop av ”aj som…”. Det känns så ovärdigt.
Och man är chanslös, man kan liksom inte försöka förklara för alla okända på väg till, eller ombord på, bussen att detta inte är mitt vanliga jag som kommer till uttryck här.
Jag vet ju att det kunde vara mycket värre. Jag har tillbringat ett år i sällskap med ett diskbråck. Och det var förutom fruktansvärt tjatigt heller ingen lek.
Likafullt är det så att jag vill att min lekamen ska fungera som den vanligen gör, att man helt utan planeringstid kan rulla ur sängen på morgonen, att man går och tränar utan att fundera för mycket på hur tungt eller långsamt. Och utan att parera för de här huggen som ofelbart infinner sig.
Det lite märkliga är att det enda som inte framkallar smärta just nu är att lira bordtennis på ett litet trevligt minipingisbord.
Tänk om det är ett genombrott, det kanske är exakt det som alla onda ryggar behöver – lite lagom motion från en bra pingismatch i sällskap med andra människor som ogenerat konserverat barnasinnet.
Det borde undersökas närmare.