– Min äldre bror som är ateist var den som fick mig att börja studera teologi i Uppsala. Till en början för att ämnet intresserade mig, inte i första hand för att bli präst.
Men präst blev Bo Rydén. Och den rollen är han bekväm i än i dag. Nyligen har han tillträtt som kyrkoherde i Stenkvista-Ärla församling.
Gillade söndagsskolan
Bo Rydén växte upp i bruksorten Borlänge. Pappa var revisor och mamma arbetade inom nykterhetsrörelsen.
– Jag har sommarjobbat både på Karnsvedens pappersbruk och Domnarvet.
På gymnasiet valde Bo Rydén naturvetenskapliga programmet, men hoppade av till förmån för elteletekniska linjen.
Flytten gick i 20-årsåldern till Västerås och en teknisk påbyggnadskurs. Sen fick han fick jobb på Asea Atom, i instrumentförrådet där allehanda teknisk utrustning förvarades. Ett intressant jobb för ett teknikfreak som Bo Rydén.
– Men jag var som sagt mer intresserad av människorna som kom och lånade instrumenten än av själva instrumenten.
Intresset för religion hade samtidigt följt Bo Rydén ända sedan barnsben. Han gillade söndagsskolan och i 16-årsåldern blev han kristen.
Berätta om det!
– Jag var på ett tältmöte i en småländsk församling. Min storasyster som var pingstvän hade tagit mig med och jag upplevde en stark känsla av tillhörighet, kände mig inte utlämnad som tidigare. Jag kunde vara mig själv.
Mobbad som barn
Bo Rydén var inte idrotts- eller musikintresserad i ungdomen, något som annars ofta förenar.
– Nej, inte alls. Jag var mobbad under hela låg- och mellanstadiet. Det var först på högstadiet och i gymnasiet jag hittade min plats och kompisar som passade mig.
Den kristna identiteten befästes senare genom Evangeliska fosterlandsstiftelsen, EFS. Pastor Lars-Göran Skogsén var där en frontfigur som gjort stort intryck på Bo Rydén.
Hur är det att vara kyrkoherde jämfört med tidigare tjänster inom kyrkan?
– Det är klart att det är skillnad. Jag är chef för runt tio personer och väldigt mycket är nytt. Men det känns roligt och jag känner mig oerhört välkommen här.
Hur ser du på kyrkans roll i dagens samhälle?
– Svenska kyrkan har problem, ekonomin går inte ihop, men vi får finna oss i att besöksantalet minskar. Det har det gjort ända sedan 1600-talet då vi hade kyrkoplikt och man fick böta om man inte kom…
– Nu går vi mot stora enheter, slår ihop församlingar. Men jag tror inte på det. Jag tror mer på närhet, mindre enheter.
Hur är det i Stenkvista?
– Första advent hade vi hundra personer i kyrkan som för övrigt bara är 200 år. Den byggdes för att hela socknen skulle få plats.
Hur är du som präst?
– Teologiskt sett är jag lite åt det konservativa hållet. Men en gudstjänst tycker jag ska leva. Den ska vara högtidlig utan att vara stel, är det barn med får den gärna vara mer rörlig och rörig.
Kyrkan har en framtid
Vision?
– Kyrkan måste betyda någonting. Vi måste våga stå för det vi tror på. Vi vet att fler och fler vill ha en kyrka. Och kyrkan ska finnas mitt i byn, mitt i stan, ska stå för öppen gemenskap. Så har det alltid varit. Det är en trygghet och stöd för människan. Det såg vi inte minst när Estonia sjönk, under Tsunamikatastrofen, diskotekbranden i Göteborg eller bussolyckan i Kista. Vi får absolut inte var en del av något överhetssamhälle.
Vad är tro för dig?
– Eftersom jag är en rationell person bygger den mycket på förtroende för de som levt före oss, ända tillbaka till Jesu tid. Bibeln är grundstenen för mig. Guds ord till oss människor. Jag är också överbevisad att det finns en andlig verksamhet.
Hur känns det att fylla 50?
– Först tänkte jag; oj redan 50, vart tog tiden vägen? Jag som alltid har känt mig som en utpräglad lillebror, men nu får jag nog ändå inse att jag är vuxen.
– Samtidigt känns det som jag har massor kvar att lära.