Kvällen den 11 september 2001 gick jag, som planerat, på bio och såg Pearl Harbour, en påkostad amerikansk film om attacken mot USA:s flottbas i Hawaii. Fast i Michael Bays filmatisering utgör angreppet bara kuliss för ett platt vänskaps- och triangeldrama med långa ögonkast, många tårar och noll humor. Såhär i efterhand skäms jag lite – samtidigt som den tragiska symmetrin är uppenbar.
Många minns nog vad de gjorde och var de befann sig när de fick höra de chockerande nyheterna, eller hur det kändes när de för allra första gången såg flygplanen krascha rakt in i tvillingtornen. Vi tenderar att spara minnena från ödesdigra ögonblick som kommit att bli vändpunkter.
På söndag är det tio år sedan två plan flög in i World Trade Center, ett tredje i Pentagon, och ett fjärde störtade i Shanksville. Sammanlagt dödades nästan 3 000 människor och många fler skadades och invalidiserades. USA:s utrikespolitik – och därmed hela världens – fick nytt fokus.
I somras utkom Lennart Pehrsons bok ”Ni har klockorna – vi har tiden” som bland annat har ambitionen att förklara hur det amerikanska samhället har förändrats sedan 2001. Så mycket nytt framkommer inte, men boken är ytterligare en påminnelse om att det är möjligt att förlora det man försvarar genom att använda fel metoder. George W. Bushs projekt ”kriget mot terrorismen” resulterade i att en del av de principer som konstituerar länderna i den fria världen, sattes på undantag med hänvisning till krigstillståndet.
Vad boken också påminner om är att ett sådant krig är väldigt svårt att förklara avslutat. Hur vinner man? Risken för nya terrorattacker kan inte helt elimineras, inte ens om vi med berått mod skulle offra våra medborgerliga rättigheter, all frihet och integritet på trygghetens altare.
Hotet från våldsälskande psykopater och extremister av olika slag existerar fortfarande. Terrorattackerna – våldsdåd som syftar till att förstärka motsättningar och omöjliggöra försoning, samexistens och politiska överenskommelser – är många och blodiga. I juli hemsöktes vårt grannland. På många håll runtom i världen lever människor med det högst påtagliga hotet om att sprängas i luften på väg till arbetet, till marknaden eller till skolan.
Nej, kriget mot terrorismen har inte vunnits. Det är lätt att bli uppgiven och sluta sig till att dåden blir fler och fler, motsättningarna allt hätskare, vilket i sin tur resulterar ännu fler attacker på civila – och så vidare i en dödlig spiral. Men det finns tecken på att terrorism som företeelse inte alls växer utan tvärtom håller på att marginaliseras.
Det är svårt att definiera vad en terrorattack är, men antalet attacker mot civila i Mellanöstern och Nordafrika har minskat och ligger nu ungefär på samma nivå som 1989. Det uppger bland andra det kanadensiska institutet Human Security Centre, som studerar krig och konflikter i världen. Och utanför Afghanistan och Irak har antalet terrorangrepp som kan kopplas till al-Qaida minskat stadigt sedan 2004.
Attitydundersökningar från till exempel amerikanska Pew Research Center visar att allt färre stödjer terror som politiskt vapen. En intressant illustration är hur förtroendet för Osama bin Ladin förändrades. 2005 hade 61 procent av människorna i Jordanien förtroende för hans agerande. När Amman 2006 utsattes för en allvarlig terrorattack iscensatt av al-Qaida störtdök stödet för bin Ladin. I år, innan han dödades, hade bara 13 procent av jordanierna förtroende för honom. Eller ta Pakistan, ett land som terroriserats av talibaner och deras gelikar, också där minskade stödet för bin Ladin mycket kraftigt mellan 2003 och 2010.
Den islamistiska terrorismen, i form av det lösliga terrornätverket al-Qaida, har försvagats, bland annat av Natoinsatsen i Afghanistan. Men minst lika betydelsefullt för terrorismens diminuendo är nog dess egen inneboende självförgörelse. Snabbt förvandlas anhängare till motståndare när det urskillningslösa våldet drabbar tidigare sympatisörer.
USA:s krig mot terrorn må i många stycken vara en sorglig historia. Inte desto mindre finns det skäl att tro att terrorismen i sin islamistiska skepnad, kippar efter andan.