Vyn över Golden beach är superb där vi står och blickar ut i skuggan av de yviga pinjeträden, på en höjd med trappor ned till det turkosskimrande havet.
Där nere ligger en tre kilometer lång sandstrand, som hinner byta namn minst en gång innan man når den bortre änden i byn Skala Potamia.
Vi slår oss ned på några solstolar. De är gratis precis som på de allra flesta stränderna på Thassos, bara man handlar något. Det räcker med en dricka från den taverna eller bar som äger stolarna för att ta plats.
Skala Potamia är ett typiskt Thassosfenomen: Under flera hundra år från 700-talet och framåt var öns befolkning hårt prövad av piratattacker. En efter en flyttades därför byarna från kusten upp i bergen där invånarna tidigt kunde upptäcka angripare från havet. Eller så gömdes byarna i bergsdalar där de inte alls kunde ses från havet.
Skala Potamia är helt enkelt byn Potamias kustnära kusin. Förr enbart använt av fiskare, nu oftare av turister som har otaliga små hotell och några få större att välja mellan. Runt ön finns en handfull byar med ordet "Skala" i namnet, alla pendanger till varsin by i bergen.
Medan Skala Potamia bara lever upp under badsäsongen bjuder Potamia, med öns högsta berg – det 1 204 meter höga Ipsarion i fonden, på liv och skönhet året om. Namnet betyder floder och genom byn med sina smala gränder och hus med typiska skiffertak rinner flera bäckar med klart källvatten.
Dricksvattnet på ön är både gott och rent och dessutom ett bevis för att ön för miljoner år sen hängde ihop med fastlandet. Nästan allt vatten som väller fram ur de många källorna i bergen har för länge sedan fallit som regn över bergen på fastlandet i norr och runnit genom berggrunden under havsbotten.
Ingenstans på ön är detta vatten mer vördat än det som rinner ur källan vid nunneklostret Archangelos, uppe på en brant klippa på sydkusten strax öster om Potos.
– Sen flera hundra år har folk vallfärdat hit övertygade om att vattnet kan bota de svåraste sjukdomar, berättar Angela Zengini, som guidat på ön i 30 år.
När någon blivit frisk, kanske tack vare att de druckit vattnet, hör det till att de skänker motivgåvor i silver föreställande den kroppsdel som tillfrisknat eller så skänker de dolkar och svärd, vilket klostret därför har väldigt gott om.
Men vi turister är oftast mer intresserade av saltvattnet i havet. Även om stora delar av ön stupar brant ned i havet, finns det gott om små fina sandstränder överallt längs den tio mil långa kusten. De som ligger i anslutning till någon av byarna Potos, Limenaria eller Limenas (även kallad Thassos stad) är alla enkla att nå, men många kräver en rejäl promenad eller en åktur med fyrhjuling för att komma ned till. Som den kända Paradise beach eller den naturliga havsbassängen i Giola.
Lätt att nå är också de tre stränderna på Alykihalvön, där man på antiken bröt öns berömda kritvita marmor, som rikt använts till många berömda grekiska och romerska skulpturer. Förutom baden och en handfull prisvärda tavernor finns här rester efter två antika tempel. Missa inte det lika antika klottret i form av rejält skryt om sexuell förmåga både i ord och ekivoka penisbilder som ristats in i marmorn. Strax intill ligger ruiner efter två kristna basilikor och en kort promenad därifrån kan man se själva marmorbrottet.
Marmor är än i dag öns viktigast inkomstkälla, kanske till och med större än turismen, även om färre får del av inkomsterna från stenbrotten. En av de största ligger nära Thassos stad. Vi stannar och häpnar över det unika landskap som stenbrottet skapat.
Fast strået vassare är nog de fina antika skulpturerna på det arkeologiska museet inne i hamnstaden, inte minst den 3,5 meter höga och över 2 000 år gamla jätte som möter redan i entrén.
Johan Öberg/TT