Det blir så ibland ändå. Trots att ingen tvingar mig.
Man ska kanske inte heller bli så kortfattad och lakonisk att man faller in i en rytm ungefär som James Ellroy. Om man nu inte råkar vara Ellroy själv.
Han hittade tydligen sin särpräglade stil i ett bråk som bottnade i att en redaktör på ett amerikanskt förlag pressade honom att försöka uttrycka sig lite mer kärnfullt. Inte fullt så ordrikt. Och sedan framhärdade att Ellroy nog kunde lite bättre ändå i sitt andra eller tredje försök.
Sådana redaktörer kommer och går även på alla tidningar. Gissar jag.
Men hur kul blir det om allt och alla ska stöpas i samma form?
Oavsett vad du har för ämne, oavsett om du är road eller inte. Håll dig till mallen.
Men vad gör man när mallen förändras?
Anpassar sig, förstås. Vad annat kan man göra?
För några år sedan satt vi på just det här utrymmet och vred och vände på idéer och hugskott. Inte längre än 800 tecken, löd tumregeln. Och trots att 800 tecken var precis den längd på en text för att få till en intressant öppning så var det just den totallängden som var tillåten.
Skriv längre i webbversionen, löd den tillhörande hälsningen ibland.
Nu är läget ett annat. I dag får man skriva 1600 tecken, kanske till och med 1700.
Om några år från nu kanske det är 3000? Eller också kanske vi är tillbaka till 800 igen.
Själv hoppas jag fortfarande att vi tar oss tillbaka till de där dagarna då en text fick vara av den längden som den själv krävde.
Är det av nöden påkallat för mig att skriva i formen av en japansk haiku-dikt så är den kanske två till tre rader lång. Resten behöver kanske inte vara en bildbyline, men gärna en illustration av något slag.
Är texten nästa gång mer i formen av en novell får man väl hoppas att det kanske är en kortare sådan, annars får man hoppas att rättelserna är få just den dagen.
Det gör ont i mitt inre var gång man hör talas om att en artist eller låtskrivare måste ta till sig av skarpt formulerade tillrättavisande angående längden på en sång.
Som om Jimmy Page och Robert Plant skulle få sin ”Kashmir”, eller för all del även ”Stairway to heaven”, refuserad eftersom någon anonym kraft bestämt att inga poplåtar får vara längre än 3 minuter, som om Paul McCartney fick göra om sin ”Hey Jude” eftersom hela avslutningen (ja du vet, den med allt detta na-na-na-nanna-na-na, hey Jude) gör den för lång och oformlig, eller som om Bob Dylan i stort sett skulle få korta ned det mesta han skrivit, eller som om Ramones fick bakläxa för varenda sång som inte når fram till 3 minuter blankt.
Hur skulle det se ut om alla människor börjar snickra ihop sånger som är 1:50? Föreställ dig hur besvärligt det måste bli att vara radioproducent.
Eller tänk om någon sagt åt Francis Ford Coppola att filmer på tre timmar inte är att tänka på. Gör om, gör rätt!
Eller om någon haft mage att opponera sig mot Richard Wagners ”Nibelungens ring”.
Det bor förstås en trygghet i konformismen. Jag skulle aldrig drömma om att försöka förbjuda den.
Men kan man inte våga hoppas på en fredlig samexistens mellan alla dem som vill se tydliga ramar och tydliga gränser, och alla oss som vill se att allt som är organiskt får växa lite fritt?