När jag år 2002 startade mitt forskningsprojekt Jazzen och dansorkestrarna i Eskilstuna var Eje den förste jag intervjuade. Det han hade att berätta om den tidiga jazzen i Eskilstuna gav en bra start till projektet och blev en inkörsport till flera av de musiker som varit aktiva under perioden.
Eje hade vuxit upp i en familj där musiken stod högt i kurs och han kom in i jazzen i sina sena tonår, när swingen hade blivit ungdomens musik. Sitt första längre engagemang hade han med Göhles Swing-Trio 1938 på Torshälla Stadskällare. Eje hade t.o.m. en lackskiveinspelning med trion, som han skänkte till Eskilstuna kommuns musikarkiv.
Av stor betydelse för Ejes jazzmusicerande blev Eskilstunas egen saxofonlegend Nils Fisk-Lasse Larsson, som visade Eje vägen in i jazzimprovisationens mysterier. De kom senare att spela tillsammans i en mängd olika sammanhang bl.a. i Swing Melodie, Erik Rapps orkester och Rune Larssons Radiosextett. Eje var också en av de första i Sverige att elektrifiera sin gitarr i början av 1940-talet.
Under samma decennium spelade han i flera revyer på Eskilstuna Teater och från mitten av årtiondet började han få många engagemang i dragspelsorkestrar, främst med Martin Lundbergs. En orkester han kom att spela med ända fram till 1962. Däremellan fortsatte han att spela i diverse jazzsammanhang bl.a. i en gitarrduo tillsammans med Åke Mörkberg.
I mitten av 1960-talet spelade Eje i krogsvängen med en kvartett där amerikanske pianisten Jimmy Woode Sr ingick. När Eje hade fyllt femtio utbildade han sig till musiklärare och var verksam som sådan i Västeråsområdet fram till sin pension.
Som pensionär fortsatte Eje att vara aktiv som musiker i egna och andras orkestrar. Även Eje och jag spelade tillsammans på duo och vi var som mest verksamma under åren 2002 till 2006.