Trafikverkets entreprenör gör sitt bästa för att ideligen fylla igen kratrarna, men det är som om vägen liksom smulas sönder. Och hur ska någon kunna laga på ställen där ingenting helt finns att utgå ifrån?
Snart får nog de utplacerade skyltarna som varnar för vägskada bytas ut mot skyltar som berättar var det faktiskt går att köra i normal hastighet utan att drabbas av vad som känns som en serie små hjärnskakningar.
Sådär är livet också just nu. Några korta sträckor när det flyter på. Sen händer något i världen som gör att man drattar ner i ett svart hål ett tag, innan man mödosamt tar sig upp och försöker få styrfart igen.
På sistone är det som om hålen har blivit fler och kommit allt tätare. Kanske har det oändliga mörkrets tid tagit ut sin rätt på humöret och motståndskraften, kanske är det helt enkelt lite mer djävulskt än vanligt i världen.
De senaste dagarnas bilder från Syrien, där raketer och bomber regnar över i panik flyende familjer, är fruktansvärda att se. FN:s barnfond har släppt ett blankt uttalande för att det saknas ord om det som händer.
Och i Amerikat sitter en president som på fullt allvar anser att lärare ska få beväpna sig för att stoppa skolskjutningar. Det är så dumt att världen borde släppa ett gemensamt blankt uttalande med Trumpen som mottagare.
Men det finns hopp i form av små broar mellan potthålen. Något är på väg att hända både här och där. Det är de unga som reser sig med sin urkraft och slår näven i bordet: nog!
De satans krigsherrarna är ännu svåra att rå på, men jag tror och hoppas att kommande generationer är så kloka att de inte ser vapen som en utväg.
Fast i USA pågår något nytt, efter senaste skolskjutningen. En rörelse lika ostoppbar som metoo har börjat växa.
Ni har säkert sett eleven Emma Gonzalez som höll ett gripande tal efter massakern i Florida. I en tv-sänd debatt i onsdags spände hon ögonen i en orubblig företrädare för vapenlobbyn NRA och sa, enligt DN: "Jag vill att du ska veta att vi bryr oss om dina barn, på ett sätt som du inte verkar göra".
Ungdomarna vill inte vänta på utredningar och lagförslag. De vill ha förändring nu, vare sig det handlar om vapenlagar, sexuella trakasserier eller bara rätten att leva som den man är. I demokratins namn måste förändringen ta tid, men den kommer. Det är tydligt i USA, men också här hemma. Det går inte att backa nu och det är de unga som står längst fram i ledet.
Med ljuset kommer tillförsikten. Kanske går det inte att laga alla potthål på en gång för en mjuk och smidig resa. Men jag är säker på att någon med tiden kommer att hitta metoder som gör att färden blir mindre smärtsam.