Det är ett av många, många referat i det delbetänkande som i torsdags överlämnades till folkhälsominister Maria Larsson (KD). 2006 påbörjades den så kallade vanvårdsutredningen på uppdrag av förre folkhälsoministern Morgan Johansson (S). Utredningen syftar till att låta personer som utsatts för övergrepp och försummelse som barn, av fosterfamiljer och barnavårdsinstitutioner, komma till tals. Utredningen ska också presentera materialet på ett sådant sätt ”att de kan bidra till att liknande förhållanden inom den sociala barnavården kan undvikas i framtiden”.
Utredningen syftar däremot inte till att ge en heltäckande bild av den sociala barnavården under 1900-talet. Uppgiften är uteslutande att skildra bristerna, att ge de personer som utsatts en möjlighet att berätta. Vanvårdsutredningen kan ses som en del av en internationell trend, där flera länder under senare år har utrett vad som egentligen hände på internatskolor, barnhem och i fosterfamiljer under förra seklet. Inte sällan har utredningsarbetet lett till officiella ursäkter och ekonomiska ersättningar.
De nästan fyrahundra sidorna rymmer misär, ensamhet, utsatthet, sorg, smärta, ondska och okunskap i en omfattning som är svår att förhålla sig till. Barn som har misshandlats fysiskt och psykiskt, negligerats och utnyttjats som gratis arbetskraft. Grova sexuella övergrepp, ofta under många år. Och över alltsammans – rädslan för att berätta vad som försiggick och upplevelsen att inte bli trodd på.
Utredaren förhåller sig inte till ansvarsfrågan. Vilka enskilda personer, institutioner eller tjänstemän som begått övergrepp eller brustit i tillsyn går som regel inte att utläsa. Brotten är preskriberade och det är inte frågan om en polisutredning – även om man som läsare vill skrika högt efter straff och ansvarsutkrävande.
Det här är en viktig utredning. Samtidigt som det svenska folkhemmet byggdes, välfärdsstaten konstruerades och förfinades, miljontals människor arbetade sig upp ur fattigdom och utbildningsnivån kraftigt höjdes, fanns det barn i samhällets utkanter som behandlades som djur – eller sämre.
Över tusen personer hade i mars 2009 anmält att de vill delta genom att bli intervjuade. Knappt hälften har nu intervjuats och delrapporten, Vanvård i social barnavård under 1900-talet, bygger på 404 samtal. I samband med intervjuerna ska deltagarna erbjudas stödjande samtal och hjälp att hitta akter och journaler som rör deras placeringar. Det säger sig självt att arbetsuppgiften är diger och utredningstiden har därför förlängts.
”Gustav berättar att barnen slogs mycket med varandra. Personalen gjorde inte något för att stoppa det utan vände blicken åt ett annat håll” lyder ett av referaten i utredningen.
Vuxna som inte ser, inte vill se. Då som nu är det ett av de stora sveken mot barn som far illa. Därför är det paradoxalt nog inte bara nedslående att ta del av Brottsförebyggande rådets (Brå) senaste statistik om anmälda brott.
Totalt anmäldes 85 900 misshandelsbrott 2009, en ökning med två procent från 2008. 19 000 av dessa anmälningar gällde misshandel av barn, personer under 18 år. Mellan 2008 och 2009 ökade antalet anmälningar med elva procent.
Det är en kraftig ökning. Kanske ligger en faktisk ökning av misshandelsbrott bakom siffrorna, vilket i så fall är fruktansvärt. Men den stora ökningen från ett år till ett annat tyder snarare på att det händer något med viljan att anmäla. En stor del av anmälningarna kommer från skolan och det gäller både barn som misshandlas av andra barn, och misstankar om misshandel i hemmet. Grov misshandel som tidigare kunde betraktas som en naturlig del av tillvaron på skolgården, leder i dag i högre utsträckning till anmälan om mobbing och misshandel.
Kanske är det så att fler och fler vuxna vägrar att vända blicken åt annat håll när de ser att barn far illa. Den mörka bakgrunden till trots är det en positiv utveckling.