Annie lider av grav fetma, hon väger drygt 200 kilo och är långtidssjukskriven "för knäna". Hon lämnar sällan sin lägenhet i Årsta. Det mesta hon behöver kan man beställa på nätet och då slipper hon omgivningens diskreta blickar och de explicita, elaka kommentarerna.
Annies kontakt med omvärlden består i huvudsak av att följa andra människors liv i sociala medier. Och det är just i form av ett Facebook-meddelande som hon får kontakt med Camilla.
Camilla är tv-producent av det skickligare och mer skrupellösa slaget. Camilla lyckas snart manipulera den ensamma och vänskapstörstande Annie till att medverka i bantningssåpan "Du är vad du väger".
Förutom Annie och Camilla får läsaren också stifta bekantskap med den överspända och svårt skuldsatta shoppingmissbrukaren Johanna, som fått jobbet som programledare för "Du är vad du väger", samt med programmets producent, Jarmo, som är besatt av att avslöja mobbningens väsen.
Moa Herngren har skrivit en satirisk bladvändare om övervikt, mobbning och reality-tv. Det är tidvis riktigt roligt, som i skildringarna av hur den infernaliska producent-Camilla trixar och fixar för att förmå dokusåpadeltagarna att gå med på en än det ena och än det andra och tv-teamet att fungera. Moa Herngren är inte nådig i hur hon beskriver tv-världen.
Under läsningen börjar jag tänka på en intervju med filmskaparna Ethan och Joel Coen som jag läste för ett antal år sedan. De beskrev persongalleriet i någon film som att "alla är idioter".
Lite så är det i "Tjockdrottningen", alla beter sig väldigt dumt. I Coen-filmer brukar det vara en kvalitet, men här är det inte lika kul i längden.
Huvudpersonerna Annie och Johanna är ganska ytligt tecknade, man får inte riktigt klart för sig varför de har hamnat i sina respektive situationer. Upplösningen är förutsägbar, och lämnar i alla fall mig i ett tillstånd av mild otillfredsställelse.
Samtidigt tar "Tjockdrottningen" upp viktiga frågor om mobbning och synen på feta och överviktiga, och vad det egentligen är som vi ser på tv.