Isen har släppt från strandkanten i kanalen. Det tog nästan fyra månader den här vintern. Islossningen är ett säkert vårtecken. Våren är pånyttfödelse, ljuset, den annalkande värmen, allt som varit dolt och dött under snötäcket väcks till liv.
Samtidigt släcks liv på Nya Zeeland – den här gången. Dottern på andra sidan klotet skickar meddelanden om hur ondskan och hatet sprids som en löpeld över jordklotet.
Jag försöker förstå – för att göra livet begripligt.
Samtidigt funderar jag över medias roll i dessa masskjutningar. Är vi en del av detta? Spelar media terroristerna i händerna genom alltför ingående rapportera om hur massmorden gick till?
Spegla sanningen och rapportera det som är relevant är pressetikens ledord. Är det relevant att spegla hur terroristen var klädd? Vilka vapen han bar och hur de var utrustade? Är det relevant att visa vilka tecken han gör när han i bojor förs in till rätten?
Sorgen hos anhöriga och invånare i Christchurch är bottenlös. Bilderna säger det mesta. Invånarna i staden, som är ungefär till storleken lika stor som Uppsala, har plågats av katastrofala jordbävningar, som ödelade större delen av citykärnan, och massiva skogsbränder.
Nya masskjutningar väcker andra terrorister till liv. Var ska hatet slå till nästa gång?
Nya Zeeland är på väg mot höst. Vintern nalkas. Dottern skickar bilder på barnbarnet, som tultar på gräsmattan.
När jag tittar ut genom fönstret kan knopparna på syrenerna skönjas.
Det skapar en viss tröst att livet levs vidare.