Min pappa minns typ allt och det han inte själv upplevt har han läst sig till. För historia är något som verkligen intresserar honom. Jag vet inte hur många gånger han förklarat vem som är vem på de svartvita bilderna han har hemma i lådorna. Eller hur många gånger han velat visa mig gamla kvarnstenar som ligger kvar i skogen och berätta hur vägarna sträckte sig genom mitt hemlän Västmanland förr. Jag har lyssnat lite halvt.
Men nu har det hänt något. Det föll sig nämligen så att jag fick i uppgift att skriva om Torshällas historia för att ladda upp inför 700-årsfirandet på fredag. 700 år. Smaka på det. Det är helt sjukt.
Att tänka sig att Torshälla en gång låg under vatten för att sedan, efter landhöjningen, bli en av Sveriges mest betydelsefulla hamnstäder är svårt att föreställa sig. Särskilt eftersom Torshälla i dag är lite av en lillebror till Eskilstuna, som förövrigt blev en stad omkring 340 år efter Torshälla.
Helt plötsligt känner jag hur saker fastnar och hur nyfikenheten växer. Jag vill veta mer.
Om människorna som bodde i trähusen när Torshälla bestod av ungefär hundra gårdar på 1700-talet. Om stackars pigan som sägs ha pekats ut som skyldig till storbranden där mer än halva Torshälla brann ner till grunden. Hur staden återhämtade sig och sedan växte till dagens storlek. Nog är det värt att fira.
Och jag inser också att om man verkligen lyssnar så fattar man hur jäkla häftigt det är med gamla kvarnstenar och vägar som anpassades efter topografin.