Hemma hos Elisabeth Ek Bjurell kommer en svansviftande trio för att hälsa välkommen när man knackar på. Fiona, Benny och Bosse yr kring benen, till vardags hänger de annars på husses hunddagis i Katrineholm.
Den ombonade lägenheten är en riktig skaparverkstad och överallt finns hantverk i alla tänkbara material.
– Jag målar, skulpterar, syr. jag blir lite manisk, det är allt eller inget, skrattar Bettan.
Tovning har hon hållit på med i ett år och i vitrinskåpet har detaljerade alster flyttat in, på en hylla står en hel tomtearmé.
- Jag började med en räv, men sen har det blivit älgar, rådjur och kaniner. Nu måste det bli lite julgrisar också.
Det var när Elisabeth såg ett Youtube-klipp förra hösten med en amerikanska som tovade då tovningen tog fart.
– Jag testar allt jag tycker verkar vara roligt och känner mig som Pippi Långstrump, "”Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert.”
Framför henne på soffbordet står en korg ull i alla tänkbara nyanser och färger och sylvassa tovningsnålar.
– Jag tittar på tv samtidigt som jag tovar så jag tar ungefär 25 blodprov per tomte. Man gör av med rejält med energi, skrattar hon och visar en tovningsnål som har flera jack.
Med ett frasande ljud trycker Elisabeth igenom nålen i ulltussen som ska bli tomtens luva.
– Jacken i nålen gör att man byter riktning på ullfibrerna när man drar isär och drar ihop dem. Ju mer man tovar desto hårdare blir det. Jag gillar ganska fet ull som tovar sig snabbt. Ull är som lera, man kan med värme och friktion bygga på med mer material eller ta bort.
Finliret som ansikten och andra detaljer gör Elisabeth med en tunnare nål.
Med säkert handgrepp tovar hon först ihop cylindern som är tomtens kropp, rundeln till ansiktet och den spetsiga luvan. En liten bullig näsa får sticka fram under luvkanten. Tvärsäkert slår hon fast att vem som helst kan lära sig att tova, det gäller bara att våga försöka.