Det är en torsdagskväll i början av maj och 15-åriga Tuva är i stallet tillsammans med två vänner. De tre vännerna har känt varandra länge och tillsammans delar de sin stora passion för hästar och ridning.
Tuva red för första gången redan när hon var tre år gammal och nu går hon i högstadiet i en klass med ridprofil.
Tuva rider på Tova, hästen hon är medryttare till, och tillsammans lämnar de tre vännerna stallet på sina hästar.
Stallet ligger nära den trafikerade länsväg 230 men flickorna är vana vid att vara försiktiga när de är i närheten av vägen.
Ritten från stallet är det sista Tuva minns innan hon vaknar upp på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm.
Samtidigt som Tuva är ute och rider är hennes mamma Ylva Lind ute och handlar mat.
Ylva missar ett samtal från ett okänt nummer och hon är väl medveten om att det kan vara Tuva som ringer från en kompis telefon.
När hon är tillbaka i sin bil slår hon därför numret till dottern. När det väl svarar på andra änden är det först helt tyst, sedan börjar en person från räddningstjänsten prata.
‒Då svartnar det totalt, berättar Ylva.
Tuva och hästen hon rider på har blivit påkörda av en bil på länsväg 230 mellan Skogstorp och Borsökna, i höjd med Hyndevad. Hästen dör omgående och Tuva ligger medvetslös på marken.
Det Tuva vet om olyckan är det hennes vänner berättar för henne efteråt.
‒Jag galopperar fram och tillbaka på en stig, sedan börjar min häst skena. Hon börjar närma sig vägen och jag kan inte få stopp på henne, återberättar Tuva.
De två vännerna har fullt upp med att försöka lugna ner sina hästar när de hör ett skrik och en smäll.
‒De vågar inte rida till vägen. De vet ju inte hur deras hästar kommer reagera när de ser vad som har hänt vid vägen. Så de vänder tillbaka mot stallet och på vägen ringer de efter hjälp. Det måste ha varit jättehemskt för dem, de visste ju inte ens om jag levde eller inte, säger Tuva.
Vittnen har i efterhand berättat att läget såg riktigt allvarligt ut för Tuva.
‒En läkare som råkar köra förbi är på olycksplatsen tidigt. Han letar upp oss senare för att se hur det har gått, och han berättar att hans första tanke var "det här kommer inte att gå bra", berättar Ylva.
När Ylva har pratat med räddningstjänsten och förstår vad som har hänt kör hon till Mälarsjukhuset. Hon är där redan innan ambulansen kommer.
‒Då kan de inte svara på något, de kan inte ens säga om hon lever eller inte. Men när ambulansen kommer fram till sjukhuset ser jag att Tuvas ben sprattlar. Då tänker jag att det måste vara ett gott tecken, säger Ylva.
Tuva undersöks på Mälarsjukhuset där det snabbt konstateras att hon behöver vårdas på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. Tuva flygs dit.
Det ska senare visa sig att Tuva har brutit de flesta revbenen på vänster sida och flera revben på höger sida, båda nyckelbenen är brutna, nacken och ryggen är brutna, båda lungorna är punkterade och hon har flisor i fotleden. Under den första veckan efter olyckan måste hon ligga i respirator. Men huvudet har klarat sig undan skador och hon har inte ens fått en hjärnskakning. Och viktigast av allt, alla skador kommer att läka och hon kommer att bli helt återställd.
‒Jag känner ingenting nu, säger en glad Tuva fyra veckor efter olyckan.
Hon har visserligen en nackkrage, men den kommer hon att kunna ta av om ett par månader. Hon har varit hemma från sjukhuset i två veckor och är uppe och går.
Bara några veckor tidigare var det inte alls säkert att det skulle gå så bra. Tuva låg på sjukhus under två veckor, den första veckan på Karolinska och den andra veckan på Mälarsjukhuset.
‒Läkarna förberedde oss på att Tuva skulle behöva genomgå flera operationer, bland annat på ryggen. Jag tänkte att om hon bara överlever så klarar vi allt, säger Ylva.
‒De började väcka mig lite på Karolinska. Då hade jag slangar i halsen så jag kunde inte prata. I början blundade jag också hela tiden när de väckte mig. Jag visste inte vad som hade hänt så de fick berätta det för mig. Jag är förvånad att jag inte blev mer rädd när jag vaknade, säger Tuva.
När Tuva var redo att kommunicera fick det göras med papper och penna.
‒Hon visade tydligt att hon ville ha något att skriva med, berättar Ylva.
Vad var då det första Tuva skrev efter att ha vaknat upp efter olyckan?
‒Det första jag frågade var när jag fick börja rida igen, berättar Tuva.
Tanken på att Tuva ville upp på hästryggen igen var först skrämmande för hennes mamma.
‒Min första tanke var att hon aldrig mer fick rida. Men samtidigt så är ju hästarna hennes liv, säger Ylva.
Ylva berättar att olyckan hennes dotter var med om har fått henne att se annorlunda på livet.
‒Hon lever och det är det som är det viktigaste, säger hon.
Ett beslut efter olyckan där Ylva tänkte annorlunda än tidigare var när hon vaknade den andra natten efter olyckan.
‒Det stod då klart för mig att jag skulle köpa Tuvas favorithäst. Visningen av hästen var dagen därpå och Tuva hade pratat i månader om att Morgan, som hästen heter, skulle säljas. Jag hade sagt nej innan för hon red ju redan så mycket, säger Ylva.
Morgan var en av de hästar som fanns på ridskolan där Tuva har lektioner med sin skolklass.
Men då ridskolan bara ville ha stora hästar skulle alla ponnyer säljas, däribland Morgan.
‒Jag red honom för första gången i sjuan. Sedan dess har jag ridit honom mycket och har också tävlat med honom, säger Tuva.
‒Jag köpte hästen på vinst och förlust. Hon kunde ju ha vaknat och sagt att hon aldrig mer ville rida. Det hade ju också kunnat vara omöjligt för henne att rida igen efter olyckan. Jag förstår egentligen inte ens hur jag kunde tänka tanken att köpa en häst till henne just då, men det kändes som det enda rätta att göra, säger Ylva.
Nu är Ylva och Tuva i stallet varje dag och tar hand om Morgan.
Än får Tuva inte rida och det är fortfarande oklart när hon kommer att kunna göra det igen.
‒Jag kommer behöva ta det lugnt och bara skritta i början. Jag saknar att rida, säger Tuva.
Men en del saker kan hon ändå göra i stallet – och det är perfekt att ha något att göra under dagarna.
‒Tiden går snabbare när jag är i stallet. Nu kan jag rykta Morgan så länge jag inte böjer mig ner, säger Tuva.
Nu är det Tuvas mamma och vänner som hjälper till att rida Morgan. När Tuva är helt återställd vill hon tävla i hoppning med Morgan.
Tuva är glad över att slippa minnena från olyckan.
‒Läkarna säger att minnen från olyckan kan komma senare, men det kan också vara så att jag aldrig kommer att minnas det som hände, säger Tuva.
Reaktionerna efter olyckan har varit många, både bland vänner och bland främlingar.
‒Jag hade inte använt min mobiltelefon under de två veckorna jag låg på sjukhus. När jag satte på den igen var det väldigt många som hade hört av sig och skrivit att de hoppades att jag skulle bli bra igen, säger Tuva.
Ylva blev även hon kontaktad av många personer som undrade hur det har gick för Tuva.
‒Det har varit mycket hästfolk som har hört av sig. Jag tror många blir berörda eftersom de känner att det lika väl hade kunnat vara de själva som råkade ut för det här, säger Ylva.
Kvinnan som körde bilen klarade sig utan fysiska skador. Ylva och Tuva har inte pratat med henne.
‒Men jag kontaktade polisen och sa att de skulle ge ett lugnande besked till kvinnan i bilen ifall hon frågade dem om hur det gick. Om det hade varit jag i bilen hade jag velat veta att det trots allt gick bra. Det fanns ju ingenting hon hade kunnat göra, men jag hade själv mått dåligt om jag var i hennes situation, säger Ylva.
Stallet där Tuvas medryttarhäst stod ligger på en plats där ryttarna måste korsa den trafikerade vägen för att komma till bra ställen att rida på. Även om Tuva var långt bort från den trafikerade vägen och inte var på väg att korsa den när hästen började skena, så finns det en oro när ryttarna ska korsa vägen.
‒Det finns en skylt som talar om att det finns hästar i närheten, men trots det så gasar alla bara på där. Men jag har aldrig trott att det skulle hända något där eftersom vi alltid kollar så noggrant innan vi korsar vägen. Nu när vi har Morgan så har vi bytt till ett annat stall som är långt ifrån stora vägar, säger Tuva.
‒Men jag älskar fortfarande hästar lika mycket och det finns inget jag saknar så mycket som att rida, avslutar Tuva.