Med bara en halvtimme kvar till torsdagens genrep, som är utan publik, är stämningen i Thomas arenas aula uppsluppen och avslappnad. Lite nerver märks, men inte mycket.
Bakom scenen förbereder dramaläraren José Manuel Gonzales mikrofoner till de 15 dramaeleverna i ensemblen, samtidigt som han svarar på frågor om håruppsättningar, smink och teknik.
Kulturskolans uppsättning av den klassiska kampen mellan ont och gott är dramatiserad av Kristina Lugn.
– Och tolkad av oss. Vi vill behålla det sagolika och magin som finns i berättelsen, säger José Manuel Gonzales.
Han står för regi och scenografi och vill under projektets gång ympa in en del av teaterns kärna i sina elever.
– Man kan söka sig till en scen av många anledningar. För att få agera. Synas och höras. Men man ska komma ihåg att teater alltid också är en konstart. Att du överför en idé, som blir till en berättelse. Det är det vi gör tillsammans och det vill jag att de tar med sig.
Eleverna hör José Manuel Gonzales formulera sig till tidningen och applåderar. Han tackar dem skrattande och fortsätter:
– Jag gillar att Mio min Mio har ett tydligt budskap, men också ett djup. Jag märker att eleverna har många fina tankar kring detta och det imponerar på mig. Mio kan ses som Jesus som kommer för att frälsa världen. Och Kato, vilka onda krafter kan det vara i världen?
Jo, Astrid Lindgrens Riddar Kato lämnar få oberörda. Så även i Kulturskolans tappning, här spelad av Tindra Andersson.
När ljudteknikern samlar karaktärerna på scenen och ropar upp deras namn ett och ett, svarar plötsligt en röst som mitt i aulavärmen får håren att resa sig på armarna.
Tekniken funkar. Sedan är det dags. Genrep.
– Tysta nu, ber José Manuel Gonzales.
Den unga ensemblen smyger ut i kulisserna och allt blir tyst. En mjuk lampa tänds. Bo Vilhelm Olsson kliver in på scenen. Berättelsen kan ta sin början.