Och när uppståndelsen efter tv-succén har lagt sig ger han sig ut på turné tillsammans med Nationalteatern. Den 28 februari kommer Nationalteatern till Lokomotivet i Eskilstuna.
— Det som är nytt är att vi ska spela för en sittande publik och ge längre konserter. Det ger oss utrymme att berätta storys om hur låtarna kom till, säger Ulf Dageby.
Det är roligt att prata med Ulf Dageby, vars sånger har följt mig genom livet ända sedan jag var nio år, och fick upp öronen för Nationalteaterns numera klassiska album "Livet är en fest".
En massa frågor bubblar upp. Som hur det kan komma sig att dessa låtar, som i populärmusiksammanhang har minst sagt udda texter, har blivit odödliga och folkkära?
— Det är helt enkelt så att det är så jävla bra låtar. Roliga, vackra, luriga och kaxiga.
Och hur kändes det för Nationalteatern när deras låtar av vissa uppfattades som drogromantiska?
— Flera av låtarna var med i pjäser, och de som hade sett dem kunde inte tvivla på budskapet, säger Ulf Dageby.
— Nationalteatern var ett tufft gäng som ville skildra verkligheten. Vi hade vår bas på en fritidsgård i Hisings Backa på uppdrag av socialförvaltningen. "Barn av vår tid" skrevs i vrede över det vi såg där, berättar Ulf Dageby.
Nationalteatern var ett av de största namnen på 1970-talets svenska proggscen. Musiklivet i Sverige var hårt polariserat mellan den så kallat kommersiella populärmusiken och proggen. Ulf Dageby själv skrev och framförde låten "Doin´the omoralisk schlagerfestival" under namnet Sillstryparn. På lördag medverkar han i samma tv-program som Agnes, en artist som näppeligen hade välkomnats i proggkretsar för 40 år sedan.
— Jag är jätteglad över att jag tackade ja till att medverka, det är ett fint och fördomsfritt program.
1970-talets strikt uppdelade musikliv är inget Ulf Dageby längtar tillbaka till.
— Det politiska klimatet var ju lite hårt, och jag trivdes aldrig riktigt i det rigida och hårda som gjorde att musiker kunde hamna i olika läger. I dag kan artister som Agnes och jag göra saker tillsammans över tidsbarriärer och på fullt allvar, och det får man vara tacksam för!