Ulla Andersson växte upp på Mälaröarna, och drömde till en början om att bli sjuksköterska. Men så började hon skolan i Färentuna – och kom snabbt på andra tankar.
– Vi hade en så härlig fröken, som månade om alla elever och gjorde allt så intressant. Då vaknade mina tankar om att bli lågstadielärare, eller småskollärare som det hette då, och det är ett yrkesval jag aldrig ångrat.
Efter första jobbet i Huddinge återkom Ulla till Strängnäs, och här har hon blivit kvar. I tio år undervisade hon på Långbergsskolan och när Finningeskolan startade 1981 ingick hon i den nya skolans lärarkår. Hon har varit klasslärare för årskurs 1-3, och även 1-5. I Strängnäs träffade hon också sin make, dåvarande floristen Lasse.
Ulla har ansvarat för ett antal skolprojekt genom åren. Ett hör nära samman med ett eget, stort personligt intresse.
– Jag älskar Antikrundan, som jag och Lasse åkt på ett antal gånger och träffat de fantastiska experterna. Och jag tänkte att det här nog kunde vara något som också barnen skulle tycka var roligt. Tre, fyra gånger arrangerade vi egna, omtyckta antikrundor på Finninge, då eleverna fick ta med sig varsitt gammalt föremål hemifrån. Vi bjöd in föräldrarna och andra klasser på skolan och så fick eleverna berätta lite om sitt föremål för besökarna, och även rita av det.
Ulla lärde också sina klasser att stöpa ljus, och barnens trearmade stearinljus sålde som smör på skolans öppet hus-dagar på höstterminerna. Lika uppskattad blev idén att låta den egna klassen sova över hos fröken ett år.
– Skolan hade inte råd att skicka iväg eleverna på skolresa det läsåret, och då bjöd vi hit dem och fyllde två dagar med skogspromenad, besök i Härads skola, bad, lekar och lektioner utomhus. På kvällen blev det förstås spökhistorier. När de skulle sova såg det ut som i en sjuksal härinne, skrattar Ulla och visar hur villans vardagsrum, gillestuga och tvättstuga – samt makens vävstuga i trädgården – fylldes av små nattgäster. Imman på fönstren låg tjock.
Det är lätt att inse att fröken Ulla varit populär och att hon i dag blir igenkänd av flera generationer elever. Lasse inflikar att hustrun sånär känner varenda människa i stan, hennes första elever kan i dag vara far- och morföräldrar och börjar så smått närma sig pensionsåldern.
– Jo, alltid är det någon som kommer fram och hälsar när jag är ute på stan eller går i affärer. Till och med på Ikea i Västerås träffade jag gamla elever senast. Jag blir lika glad varje gång.
Hon hoppade in som speciallärare i Härad för ett år sedan. Och ibland har hon vikarierat som slöjdlärare på Finninge. Men oftast är det klasslärare Ulla behövs som, och hon är eftertraktad. Det har hänt att tre olika skolor ringt samma morgon med förfrågningar.
– Jag tröttnar aldrig på skolarbetet, ingenting är jobbigt, bara roligt. Och det är roligt också att få känna sig behövd. Så länge jag orkar och vill fortsätter jag att ställa upp, säger Ulla Andersson och försvinner ett ögonblick när det blir dags för fotografering. När hon återkommer har hon en livs levande höna i famnen.
– Vi har haft höns i 20 år, alla vet att jag älskar mina hönor. Och på tackkortet efter min 60-årsdag hade vi en bild på mig och en höna, vilket blev så uppskattat. Det vore roligt att upprepa idén.
Klart tidningen ställer upp på det, och hönan Kerstin uppför sig exemplariskt under fotograferingen.