Ulrika Asp sitter vid sitt köksbord i huset i Flen. På bordet står ett inramat fotografi. På bilden är hennes föräldrar avbildade.
– När pappa var sjuk så bad jag honom välja det fotografi som han skulle vilja föreviga. Då valde han detta på honom och mamma, säger Ulrika Asp och pekar på det inramade fotografiet.
På vänster arm har Ulrika Asp en svartvit tatuering. Ett verk som har stor betydelse för henne.
– Det är ett porträtt av min pappa. Han gick bort i februari förra året efter en tids sjukdom.
Porträttet på hennes pappa är från fotografiet.
Varför valde du just att avbilda ett porträtt av din pappa?
– En bild på honom gör att han är med mig vart jag än är. Och känslan av att pappa är med mig blir allra tydligast när det just är ett porträtt av honom, istället för till exempel hans namn. Och det är fint när folk runt omkring mig som kände pappa ser att där är Lasse.
Ulrika Asp är uppvuxen i Flen, liksom hennes pappa Lars Westerlund.
– De som kände pappa har också reagerat fint på tatueringen.
Hur bestämde du att du ville ha tatueringen på vänster arm?
– Det var där det fanns plats. Jag vill inte ha tatueringar på nedre delen av armarna eller någon annanstans där det är svårt att täcka dem om så skulle behövas.
– Samtidigt ville jag att tatueringen skulle vara på en plats där jag kunde se den varje dag. Därför ville jag inte att den skulle vara på ryggen.
Ulrika Asp berättar att hon tog med en kopia av fotografiet på sina föräldrar till sin tatuerare, som arbetade i Photoshop för att ta fram en porträttbild i svart vitt.
– Tatueringen gjorde jag i september förra året i Turkiet. Jag har gjort alla mina tatueringar hos samma person som har en studio där.
Tatueringen gjorde hon sista dagen under sin vistelse i Turkiet. Hennes tatuerade arbetade i ungefär tre timmar innan verket blev färdigt.
– Min tatuerares studio ligger i ett hotell. Alla anställda blev väldigt involverade när de hörde om motivet. De kom in och frågade hur det gick, eller om jag behövde något.
Tre veckor senare var alla sårskorpor läkta och Ulrika Asp kunde äntligen få se det slutgiltiga resultatet. Hennes väntan kantades av viss nervositet.
– Jag var lite orolig för hur porträttet skulle bli, men jag är väldigt nöjd, det är väldigt likt pappa.
– Pappa tyckte egentligen inte om tatueringar. Men den här tror jag verkligen att han skulle gilla.
Varför valde du ett svartvitt motiv?
– Färg kan blekna mer. Jag tycker att svartvitt gör att konturerna blir bättre.
Vad har tatueringen för betydelse för dig?
– Jag blir varm varje gång jag ser på porträttet av pappa och saknaden blir inte lika tung.
– Och den ger kraft och inspiration eftersom den får mig att tänka på pappa. Han var väldigt stolt över alla oss barn, mig och mina syskon. Men tatueringen av honom får mig att tänka på hur pappa skulle ha gjort i olika situationer.
Och resten av familjen tycker också om tatueringen, berättar Ulrika Asp.
– Alla har däremot varit förvånade över hur lik porträttet är pappa.
Av hennes syskon är det bara Ulrika Asp som har tatueringar. Men hennes söner, som har flera tatueringar, funderar nu också på något motiv som skulle kunna hedra deras morfar.
– Mellangrabben har gjort en liten ängel med en ros. Och den har han sagt är för att hedra sin morfar.
Och om det blir några fler tatueringar är Ulrika Asp osäker på.
– Efter bilden på pappa känner jag lite att nu får det räcka.