När jag var runt 18 år och precis flyttat till Frankrike ville jag tatuera "La vie est belle" (Livet är underbart) i snirklig skrivstil på foten. Det gjorde jag som tur är inte. I stället blev det tio år senare en skånsk pilallé på armen, en handling jag gjorde i ren och skär hemlängtan och uttråkning, men som jag fortfarande är nöjd med.
Nu är jag på väg att göra en sådan där "La vie est belle"-tatuering – i krönikeform. Jag hatar det, men jag kan inte låta bli. Mitt liv är helt enkelt för jäkla bra just nu för att inte skriva om det. Faktiskt nästan lika bra som jag får det att se ut i mitt instagramflöde.
För några år sedan skrev jag en liknande krönika i en annan tidning om hur svårt det är att inse att man är lycklig. Det finns alltid något litet som skaver och pockar på uppmärksamhet. Och det är ofta först i efterhand man inser att en viss period i livet var riktigt rolig eller problemfri.
Sedan den krönikan har jag lovat mig själv att göra en liten minnesanteckning varje gång jag är lycklig.
När jag förra veckan cyklade och kände håret som var blött från ett dopp torka i den varma vinden – lyckoanteckning. När jag, min kusin och hennes kille för några dagar sedan satt och stirrade på deras nyfödda lilla son och förundrades över att han ens finns – lyckoanteckning. När någon uppskattar mitt arbete – lyckoanteckning. När jag ser mina föräldrar vara barnsliga och fnissiga med varandra – lyckoanteckning. När jag nu i skrivande stund inser att jag är en timme från mitt livs första semester (lyckoanteckning) och att jag ska tillbringa delar av den med någon jag tycker mycket om (lyckoanteckning plus fånigt leende).
Jag ska fortsätta ge min lycka uppmärksamhet när den behagar slå till och uppmanar er alla att börja göra det också.
Jag vet att jag kommer ångra den här härligt töntiga krönikan lika mycket som jag hade ångrat min fot-tatuering. Men skit samma. Krönikan präntas inte för evigt fast på min kropp.