Det smådras en del på smilbanden åt att Eskilstunas medborgarkontor erbjuder hjälpredor för den som känner sig osäker på att komma åt rätt håll i kollektivtrafiken.
För egen del framstår institutionen som utmärkt. Inte minst mot bakgrund av en mycket motorburen släkting och hans skräckresa till Gävle för några år sen. En kollektivcoach hade i det läget besparat denne buss-och tåganalfabet mycket nagelbitande.
Vi talar här om en mycket resvan man med många år bakom ratten som lastbilschaufför på Europas motorvägar. På fritiden var det också bilar som gällde. Varenda gång det var dags för släktträff kom han ångande i något nytt fynd. Gärna gamla mercor som han köpt billigt och rustat lite på. Minns en snabb färd från Hedemora ner till järnvägstationen i Katrineholm i ett sånt vrålåk. Det gick fort, men kändes säkert. Norberg-Avesta-Fagersta-Ramnäs-Sura och så vroom förbi Bie och infarten till Simonstorp. Vi klockade strax under två timmar.
Den verkliga dyrgripen, en gammal Ford Thunderbird med skinnklädsel, rullade bara enstaka gånger under sommaren. Han såg den som en sorts pensionsförsäkring.
Strax före 60 fick han till det i Gävle. Dit åkte han i någon av de gamla mercor som för tillfället var i hans ägo.
Men så blev det full snöstorm, kanske var det i december 1998, då när Gävle i princip förlorade kontakten med omvärlden något dygn efter ett häftigt snöfall.
Hur som helst drog han sig för att ge sig ut med mercan i halkan och bestämde sig för att ta tåget i-stället.
Klev på i Norrköping med biljetten på fickan utan att ha en susning om att hans tripp krävde byte på Stockholms central.
Stora darren satte in någon gång vid Södertälje då konduktören ropade ut vart ”resande mot” hit och dit skulle bege sig när ekipaget landade i Stockholm.
För den som aldrig närmat sig huvudstaden annat än via E 4:an, susat över Essingebroarna och så fortsatt uppåt landet via Norrtull kändes byte på Stockholms central som ett ogörligt projekt. Han bestämde sig för att ta första bästa tåg tillbaka till Norrköping igen – där mercan väntade för vidare transport hem till Finspång.
Räddande ängel blev en 85-årig dam i samma kupé som också skulle norrut. Hon hade egen privat coach som väntade på perrongen i Stockholm, en dotter som bodde i stan och som tagit sig till centralen enbart för att lotsa mamma från det ena tåget till det andra.
”Tack och lov tog hon hand om mig också. 85-åringen och jag skulle med samma tåg så jag fick hänga på. Annars hade det aldrig gått.”
Han kom fram lyckligt och väl. Men förhållandet höll inte länge efter det. Troligen vågade han inte längre lita på vädret. Eller på att försynen än en gång skulle förse honom med en kollektivcoach när han som bäst behövde det.