En svettig Cappricoca är underbart, och en ostdrypande Calzone sitter heller sällan i vägen. Som självspäkare behöver man inte fundera på kaloriintaget, och vad jag vet har läkekonsten ännu inte kopplat ihop skörbjugg med ensidigt intag av pizza. Ändå längtar man ibland efter lite variation på konfekten.
Sommarens späkning om 25 mil på cykel gick tvärs över Sverige från väst till öst, rakt genom landets innersta och rätt långt från huvudstråken med sina hamburgerhak, bensinmacksmackor och vägkrogsbiffar.
Vi rullade på gammal banvall genom Halland och Småland med målet i Blekinge. Här tuffade en gång lok och vagnar på smalspåriga HBJ och KVBJ: Först Halmstad - Bolmens Järnväg och sedan den räls som mötte upp på rutten Karlshamn- Vislanda -Bolmen.
Numera får man tuffa på för egen maskin, järnvägen är nedlagd för längesen, men fortfarande ligger här ett pärlband av små stationshus kvar. De flesta är omvandlade till sommarstugor, ändå skulle ingen bli särskilt förvånad om det plötsligt dök upp en uniformerad stins med tillhörande pinne bakom något hörn. Hela atmosfären andas tåg.
Trots ett understundom rätt kuperat landskap löper leden jämn, platt och snörrät genom skogen. Och man sänder en förundrad tanke till det jättejobb som en gång måste ha krävts av rallarna som högg ned, röjde upp, schaktade bort och så till slut la sliprar och räls till rätta på den upphöjda vallen där järnhästarna skulle ånga fram. Och detta i en tid då ingen ännu lärt sig att stava till bulldozer.
Samhällena utmed banvallen är små - men de finns. Det är inte i Norrlands inland vi rullar fram. På cykelkartan ser både Simlångsdalen, Vislanda, Urshult och Svängsta ut som smärre metropoler.
Där borde vankas både det ena och det andra! Det gör det också, för en pizza kan varieras på hundra och en olika sätt och de första tre dagarna kastar vi oss med glupande aptit över Marinaras, Vesuvios och Margaritas.
Dag fyra och fem infinner sig dock en viss mättnad på deg och spaning inleds efter en korvkiosk, en salladsbar, eller varför inte något som drar åt husmanskost?
Men tji! Allt sånt tycks för längesedan ha lagts ned eller flyttat vidare till någon större tätort.
Annan föda än pizza gives icke. Och ändå: Vilken tur att de finns!
När den sista vitkålssalladen strimlas upp är det fara å färde. Då börjar begreppet no-go-zone på allvar att fyllas med relevant innehåll.
Eva Axelsson
För så bister och karg är den svenska verkligheten att utan pizzeriorna skulle cyklister och annat löst folk som rör sig bortom allfartsvägarna rätt omgående svälta ihjäl. Särskilt som både ICA och Konsum inte sällan bommat igen och uppgått i någon fjärran stormarknad.
I östgötska Hällestad, bara några mil från jättarna Norrköping och Linköping, finns förresten inte ens en pizzeria, trots att platsens själva namn signalerar centralort och civilisation.
Dit kom jag cyklande en afton i april, höll jag sånär som på att skriva, men iallafall en augustidag förra sommaren, i full förvissning om att en livgivande pizza låg inom räckhåll.
Hungern sved, men pizzan lyste väldigt starkt och ihållande med sin frånvaro. Till slut dök iallafall ett telefonnummer till "Hällestad pizzeria" upp på eniro i mobilen.
"Nej, den brann ned för flera år sedan. Jag verkar ha fått överta numret, för du är inte den första som frågar" sa damen som svarade.
Men hon hade lärt sig att skicka folk vidare: "Fråga på äldreboendet mitt emot kyrkan, där lär det gå att köpa mat om det kniper".
Bättre tips hade vi inte kunnat få. Det var rårakor med lingonsylt den dagen. Underbart.
Så länge äldreboendet blir kvar behöver ingen duka under i Hällestad. Men hur ska det gå på alla andra gudsförgätna ställen?
Sverige stannar inte alls utan bil. Däremot utan pizza. När den sista vitkålssalladen strimlas upp är det fara å färde. Då börjar begreppet no-go-zone på allvar att fyllas med relevant innehåll.
Så även om jag förätit mig i sommar - så tack ändå alla kämpande småföretagare i den svenska landsortens innanmäte för att ni blir kvar vid era ugnar.
Bäst just nu
Ikväll kommer Johan Airijoki och Malmfältens rockklubb till Biografbaren. Turistade i Malmberget i vintras och tror jag förstår vad han menar med att han är "en trubadur som sjunger för att överleva". Snart ska hela stan flyttas för gruvans skull. Ett större projekt än den mer uppmärksammade Kirunaflytten.
Idag spurtar Bodywood på Fristadstorget. Missa inte sista chansen att testa Växting bland krukväxterna i containern. Sinnesutvidgande!