Lättklädda karlar är möjligen ett kittlande dragplåster, men sommarens upplaga av Kolhusteatern rymmer mer djup än så. För ytterst handlar det om kärlek av det tålmodiga slag som stöttar och inte sviker när livet blir svårt. Nöden i ”nöd och lust”, helt enkelt. Och inte bara kärleken mellan man och kvinna, utan också den mellan föräldrar och barn – och kamrater.
– Dessutom är det en otroligt rolig pjäs, lovar regissören Judith Hollander som leder det repetitionsarbete som nu pågår från arla till särla på Bruket i Hälleforsnäs. De flesta medverkande har semester från sina ordinarie arbeten, övriga pluggar till vardags och satsar sommarlovet på kolladans mörker.
”Av med skjortorna, om vi inte klarar av att klä av oss inför varandra – hur ska vi då klara det inför publik” lyder repliken som sätter igång stripparscenen.
Kolhusets aktörer vidkänner att de till en början kanske inte var helt bekväma när det var dags för scenerna när de ska hoppa ur brallorna.
– Men lite stöd har vi ju i att vi är sex stycken som ska göra det samtidigt, konstaterar Urban Sarbäck.
En modig ensemble, säger Judith Hollander och berättar i förbifarten att hon har egen erfarenhet av att vara avklädd på en teaterscen. I Lysitrate på Pistolteatern spelade hon en gång i bara mässingen Den nakna freden.
Men sanningen att säga så fokuserar Allt eller inget inte alls på avklädda kroppar – utan snarare på manlig utsatthet. Här har vi sex bruksarbetare av machosort som plötsligt kläs av sin självklara identitet som järnverksarbetare och familjeförsörjare. Nakenheten är lika psykisk som fysisk.
– På så sätt är Allt eller inget mer rykande aktuell nu än när vi gjorde pjäsvalet, säger Judith Hollander. Tiden har sprungit ifatt oss med uppsägningar och arbetslöshet. Under- tonen är allvarlig.
Exakt hur naket det blir på premiären är en väl förborgad hemlighet. Längre än till kalsongerna sträcker sig inte de repetitionsavsnitt vi får ta del av. Men överraskningar utlovas och när vi går ut i dagern igen ekar de arbetslösa järnverksarbetarnas rop efter oss: ” Skriv att ingen ska behöva gå hem besviken.”