Vi når just i dag, tisdag, halvtid i de tre dagarna som arrangeras av Fairtrade Sverige, som bland annat leder fram till att sörmländska Vingåker, känd i litterära sammanhang för Mia Ajvides roman "Älska Vingåker”, försöker sig på bedriften att duka upp till ett av världens största kafferep.
Jag vet inte riktigt om man når målen, eller vad man anser om kaffe egentligen, men man går stenhårt ut med idén att det ska konsumeras mer rättvisemärkt kaffe.
Det är väl gott nog, förstås.
Själv har jag aldrig kommit underfund med kaffe. Jag provade ett tag på gymnasiet och tänkte att det är väl någon sorts tröskel som måste överbryggas och sedan inser även jag det storartade i att få börja en dag med en kopp java. Kanske lite mer grädde eller mjölk, lite mer bitsocker, kanske..?
Allt jag kom underfund med var att magen började knorra ganska högljutt och att smaken aldrig balanserade de där syrliga signalerna av obehag. När sedan min kära gudmor slog fast att dricker jag inte kaffe så blir jag aldrig vuxen… där någonstans var jag tryggt i hamn.
Fast krasst sett, varför ska man peta i sig något som inte är gott bara för att många andra har gjort det valet. Jag får ingen riktig rätsida på det där i dag heller.
Det är lika ologiskt som att jag bara måste lära mig att tycka om leverstuvning eller pepparrotsstuvad gud vet vad. Det enda problemet är att jag inte försökt tillräckligt övertygande tidigare, jag har inte insett vilken fantastisk kost det är.
Jag menar inte ens Luther, hävdar forskare i dag, var inne på linjen att allt möjligt elände skulle uthärdas bara för att.
Vad är poängen med det?
Jag kan förstås tacka nej till ett glas närodlad, rättviseproducerad fläderblomssaft, eller svartvinbärssaft också. Men då ska jag vara rejält otörstig.
Och jag vet att många människor tycker att tillfället är som givet att plocka fram det där ögonkastet som antyder att ni har en väldigt konstig figur vid pennan just nu. Hur kan någon inte tycka om kaffe, som är så gott.
Jag är inte ute efter medhåll, jag måste dessutom få citera Brasse Brännströms i hans allt utom milda tillrättavisande i klassiska "Fem myror är fler än fyra elefanter": Du ar fel, fel, fel, fel fel.
Jag inser förstås att fikat är ett sätt att umgås. Och det är underbart att höra en komiker som Al Pitcher saluföra ett helt nytt sätt att uttala ordet fika. Och snus också.
Dessutom måste förstås alla grepp vara tillåtna om det är just kaffekonsumtion som får en människa att ens för ett kort ögonblick släppa taget om mobiltelefonerna och bara titta varandra i ögonen ett litet slag och säga: Gott att se dig, kära kollega, käre vän, dyre bror eller syster eller bara polare Per...
Jag ställer upp på allt det där, bara jag kan undslippa just kaffet.