Sommaren är fortfarande här och det är såklart trevligt med allt vad det innebär. Det är bekvämt att kunna röra sig utomhus kring midnatt i kortärmat utan att behöva frysa och det är skönt att inte behöva skrapa rutor på morgonen eller allt annat som kommer med vintertiden.
Sedan är det såklart skönt att få ligga jäsandes på en strand och få hoppa i vattnet. Inte enligt mig.
Det är inte så att jag tycker det är fel eller att det är något dåligt. Jag har bara svårt att förstå denna grej som tycks gå hem hos så många.
Kanske är det på grund av mitt dåliga pigment i sommarsolen, min halvgoda simförmåga eller mitt ogillande kring att dyka.
Att gå in på sociala medier och läsa kommentarer till folks semesterbilder verkar ge mig rätt. Livets heroin tycks vara att få hänga i ett varmt land och bara vara – helst kring en strand eller en pool.
Jag tänker på Seinfeldavsnittet där vildhjärnan Kramer (han med håret) kommer med idén att lansera parfymen The Beach som gör att man luktar som efter ett besök på stranden.
"Tror du folk vill betala 80 dollar för att lukta som död fisk och sjögräs. Det är därför folk duschar när de kommer hem från stranden", blir ett av svaren han får.
Lite så kan jag också känna och kanske är det anledningen till att jag knappt badat sedan en trött charterresa för några år sedan till ett övervarmt Grekland där det knappt fanns mer att göra än att äta, sova, sola och bada.
Att resa är något jag gillar och ger oss möjlighet att göra nästan vad som helst. Man kan utforska alla länders sevärdheter, ta sig från vardagslunken på hemmaplan till pulsen i New York eller till kulisserna i Nordkorea och ta del av världen.
Så varför ägna tiden åt att dega på en strand?