Kvinnan framför mig hade vänligt men bestämt meddelat att hon struntade fullkomligt i huruvida hårtestarna låg prydligt bakom öronen eller inte när jag skulle fotografera henne.
Väl tillbaka på redaktionen tittade jag igenom bilderna. Inför varje säsong tar vi porträttbilder på alla fotbollsspelare i Eskilstuna United och AFC Eskilstuna och jag hade alltså just fotograferat hela United. 89 procent av spelarna ler. Motsvarande siffra för AFC (som för den oinvigde är herrfotboll), visade sig efter en genomgång av kollegans bilder, var 22 procent.
Att det skiljde såpass mycket är föga förvånande. En snabb titt i bildarkivet talar sitt tydliga språk. Oavsett om det är på nyhetsplats, kulturen eller på sporten: kvinnor porträtteras i högre utsträckning utefter mallen att vara snygga, söta och glada. Medan män enligt motsvarande oskrivna regel ska se coola, hårda eller starka ut. I de fall det inte ser ut så här är det ett aktivt genomtänkt val. Av fotografen och personen som fotograferas.
Det är givetvis självklart utifrån ett journalistiskt perspektiv att minspel och uttryck stämmer överens med vad artikeln handlar om. Är det något allvarligt eller sorgligt som har hänt är en glad bild på personen, oavsett kön, föga passande och vice versa. Men det är en annan sak. Nu pratar vi om alla de bilder där minspel styrs utifrån invanda mönster baserat på könsroller. Och ja, jag generaliserar nu. Men bläddra eller klicka igenom ett gäng tidningar så får ni se. En allvarlig kvinna tolkas som sur. En man med samma uttryck som seriös.
Vem bestämmer att det ser ut så här? Spelar det ens någon roll? Ja, jag tycker det. Det handlar inte om att komma med pekpinnar vare sig någon vill se snygg, söt, cool eller hård ut på bild. Utan om att vidga perspektiven. För visst är de förväntade ramarna på oss alla lite tröttsamt begränsande?
Unitedspelaren som struntade i spretande hårtestar satte med en mening fingret på hela grejen.
Dessutom blev bilden bra.