Något saknades dock.
Det lilla extra som Guif skämt bort oss med under hela säsongen var borta.
Spelet gick i baklås och plötsligt var spelarna de där lite vilsna ungdomarna som inte visste vad de skulle göra när det blåste emot.
Det gick fullständigt åt skogen och jag känner mig helt tom.
Vägen till guld är självklart fortfarande öppen men den har sannerligen blivit mycket krokigare och brantare nu.
Som en alpväg i Schweiz.
Ungefär.
EGENTLIGEN FATTAR jag inte hur det här kunde hända.
Guif borde ha stängt, låst och kastat bort nyckeln till matchen flera gånger om.
Men det gjorde inte killarna och som jag ser det finns bara en anledning till förlusten.
Nerver.
Lirarna pallade inte för trycket och egentligen är väl inte det så konstigt.
De flesta är ju nästan juniorer fortfarande och inte alls vana vid den häxkittel som kallas slutspel.
LÅT MIG ta några exempel.
Med 15 sekunder kvar av första halvlek ledde Guif med 15–11.
Laget hade bollen med chans till ytterligare mål.
Men icke.
Oförklarligt kastades då bollen över sidlinjen. Lugi fick chansen. Tog den och gick till halvtidsvila med bara tre måls underläge.
Inte matchavgörande, men viktigt.
Situation två var vid 24–21 i andra halvlek.
Mattias Zachrisson fick perfekt läge – men drog bollen både högt över och utanför.
Några minuter senare var det 24–24 och matchen gled sakta Guif ur händerna efter det.
ZACKE HAR med all rätt hyllats oavbrutet i år.
I går var dock tonåringen mycket mänsklig.
Han gjorde visserligen sex mål. Men tre var på straff och han brände fyra klockrena frilägen. Vilket inte alls är likt honom.
Nerverna?
Kanske.
Den onda högeraxeln?
Mycket möjligt.
Hur som helst är jag säker på att Mattias inte sov särskilt gott i natt och lita på att han är revanschsugen på lördag.
Det måste för övrigt hela laget vara.
Annars har Lugi plötsligt 2–0 i matcher.
Vem hade kunnat tro det?
Inte jag i alla fall.
Nu glömmer vi det här.
Vägen till guld är trots allt inte stängd. Bara något längre …