Varje gång jag besöker den gröna ön i Atlanten slår det mig hur vänligt bemött jag blir. Det sägs att gästfrihet var lagstadgad i det forntida Irland. Främlingar som reste på avlägsna vägar kunde räkna med att få en varm måltid, en ren bädd av halm och underhållning med musik och berättelser vid brasan. Denna lag som främjande resandet på landsbygden verkar ha gjort ett bestående avtryck hos det iriska folket än i dag och återspeglas i en av deras mest populära fraser, "Céad míle fáilte", ungefär "Hundra tusen välkomnanden."
Vi välkomnas på Glenlo Abbey av Jim Riddle som är hotellets egen ghillie, en lokal fiskeguide. Han tar oss med ut på Corrib Lake, där han skickligt navigerar mellan vass och skär i sjön som han känner som sin egen ficka. Här finns gott om lax, öring och gädda. Får man napp lagas det till i hotellets kök, men Jim ger inga garantier om fiskelycka:
– Det är därför det kallas fiska och inte fånga, vännen, säger han.
Jim är en stolt irländare vars kärlek till fisket smittar av sig. Han har aldrig varit utomlands, men har haft i princip hela världen i sin lilla eka, som han för övrigt vann i en fisketävling på 1970-talet. Han underhåller oss med fiskehistorier medan vi hypnotiserade tittar på våra flöten. När jag får en fisk på kroken känner jag ren och skär lycka.
Hotellet Glenlo Abbey erbjuder antagligen Irlands mest ovanliga och coola middagsupplevelse. Restaurang Pullman består av två originalvagnar från Orientexpressen som permanent står framkörda utanför slottet. Ombord serveras middag i en dekadent vintagemiljö med ekpaneler, spetsgardiner, fransprydda lampskärmar och kristallglas. I vår privata kupé sjunker vi djupt ned i de bekväma sammetsfåtöljer, som gjorda för att sitta länge i. En resa med Orientexpressen mellan Paris och Istanbul kunde ta en vecka. Utanför fönstret går solen ned över golfbanan. Innanför njuter vi av färska halstrade pilgrimsmusslor och perfekt tillagad lammfilé till ljudet av tågrälsens rytmiska dunkande – i de gamla högtalarna.
Från Glenlo Abbey är det inte långt till den medeltida staden Galway. Där möter vi Sheena Dignam för en gastronomisk rundtur. Ortens färgglada affärsfronter och granna blomkorgar på fasaderna gör att även den gråaste dag känns solig. Sheena tar oss längs livliga Shop Street där bagerier, konditorier och smyckesaffärer med keltiska symboler samsas med trubadurer och eldslukare.
– Galway är mindre, charmigare och har mer själ än Dublin. Jag gillar den lite bohemiska känslan här och skulle inte vilja bo någon annanstans, säger Sheena.
Vi kilar in på Tigh Neachtans, en av Galways mest populära "snug bars". Bakom den välfyllda baren finns flera små rum, snugs, med frostade fönster och väggfasta stolar, där mindre sällskap kan mötas utan att synas. Vi baxar in oss i ett bås och beställer varsin Galway Hooker Ale och ett par mjälla och söta Galwayostron med kärnmjölk, dillolja och karamelliserad lök som lätt slinker ned.
Cupán Tae är en bedårande tesalong på Quay Street där man tagit tedrickandet till nya nivåer. Här serveras saftiga zucchinimuffins till drömmigt goda teer. Ägaren Alison McArdle har samlat tekoppar i 30 år, så varje kopp du serveras är unik.
Hos McCambridge’s på Shop Street kan Galwayborna få sitt lystmäte av lokala delikatesser.
– Vi stödjer regionen och har över 300 små, lokala producenter på hyllorna, berättar Natalie McCambridge som numera driver butiken hennes farfar startade redan 1925.
Hon bjuder på lufttorkat Connemara-lamm och getost från Killeen kryddad med bockhornsklöver som är beroendeframkallande god. Till det bjuder hon irländsk poitín – lokalt hembränt som man är oerhört stolt över, även om jag mest tycker det smakar finkel.
Mer intressant är whiskyn som sägs ha uppfunnits här av munkar. Jameson är för många synonymt med Irland, det säljs en flaska var fjärde sekund i världen. Men det finns mängder av nya och spännande varumärken. Den irländska whiskymarknaden har fullkomligt exploderat de senaste tio åren. Killbeggan är Irlands äldsta destilleri, som togs i bruk redan 1757. På en rundtur får vi veta att det lades ned på 1950-talet på grund av konkurrens med billigare rusdrycker som öl. Men tack vare lokala entusiaster, som höll kvarnhjulet välsmort, kunde man öppna destilleriet igen. Inte långt därifrån ligger Kilbeggans hästkapplöpningsbana, vars tävlingar är något av en folkfest, där hela familjer klär upp sig och hejar fram sin favorit.
På väg genom Connemaras hedlandskap passerar vi Kylemore Abbey, ett gammalt kloster som hämtat ur en saga där det speglar sig i sjöns blanka vatten. Den imponerande byggnaden bär på spännande historier om ond bråd död, spelmissbruk och nunnor på flykt, och är i dag ett välbesökt turistmål. I fiskebyn Roundstone tar vi in på O´Dowds pub, en av många mysiga fiskrestauranger i Connemara. Här serveras en hjärtlig, värmande chowder med grovt bröd och generösa fat med musslor och pinfärska ostron från Killary Bay.
Cliffs of Moher sägs vara Irlands näst största sevärdhet efter Guinnessfabriken i Dublin. Jag vill säga att klipporna är en minst lika berusande upplevelse med sina enorma stup. De har bidragit med magisk stämning till mängder av filmer, från 1980-talskultrullen "Bleka dödens minut" till Harry Potter-filmerna. Vi väljer att se dem från havet i kapten Bill O´Briens båt som stadigt skär genom vågorna. En trappa ned serveras öl för den som vill, och skepparen underhåller med roliga anekdoter: Som den om rödhåriga Mary O’Briens häst, som var tränad att stanna tvärt på hennes signal, och skickade hela tolv äkta män över kanten på klipporna. Lunnefåglarnas eget Woodstock går också av stapeln vid Moher varje sommar, och har man tur kan man få syn på de bedårande små fjäderfäna som lägger sina ägg på klippväggarna.