Någon smäller smällare runt fötterna på en. Brasan är svinstor, så stor att man inte vågar gå i närheten av den. Trots typ tredubbla fleecetröjor (som inte tål eld särskilt bra) fryser man. Bredvid står byns bonde och har råkat trycka ner fyrverkerierna lite för djupt i leran och de smäller av i publikhöjd. Svedda ögonbryn på den som fick för sig att hotta upp brasan med tändvätska. Kanske även en explosion. Volvobilar som sladdar.
Avslagen folköl. Glömt paraply. Man försöker hålla sig i rörelse för att hålla värmen. Någon ligger i ett dike och spyr. I brasan har någon annan slängt en rutten gammal soffa vars rök inte känns helt hälsosam. Vart man än står så blåser röken rakt mot en. Byter man plats följer vinden och röken med.
Det var några år sedan jag firade Valborg. Av ovan nämnda anledningar.
Häromåret fick jag ett återfall. I valborgfirandets huvudstad: Uppsala.
Det var precis lika kallt där. Och jag tror inte ens att vi hittade en brasa. Men skräp på marken och tomma ölburkar fanns det gott om. Och nån som skrek nått om "spela Shoreline".
Jag är inte mycket för folksamlingar. Eller avslagen folköl. Eller Shoreline.
Enligt dem som vet så är Valborg en ungdomens högtid. Så antagligen har jag blivit för gammal. Det känns skönt. Så kan jag med gått samvete sitta hemma och sjunga in våren: Välkommen sköna maj, välkommen sköna maj.
I mitt nästa liv tänker jag bli en man så att jag kan vara med i en manskör.
Sådeså!