Det är läskigt hur rädda vi människor är för att ha fel. Undertecknad är inget undantag.
Det är så många gånger som jag har nickat och hummat instämmande åt konversationer som lika gärna kunde ha framförts på ett helt annat språk. Det har pratats om personer jag aldrig hört talas om, händelser jag inte känner igen och ämnen som enligt mig borde kräva en magisterexamen. Men erkänner jag det? Nej. Varför då? Jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag är långt ifrån ensam. Jag var på en kurs för några år sedan med journalister som jobbat x antal år på några av Sveriges största nyhetsredaktioner. Jag var praktikant och kände att det faktiskt var helt okej att inte ha koll på samma saker som de mer erfarna kursdeltagarna. Men det skulle visa sig att erfarenhet inte nödvändigtvis hjälper mot osäkerhet. Det kröp nämligen fram att de här självsäkra, i flera fall hyllade journalisterna, också väntar på att någon ska knacka dem på axeln, be dem sluta låtsas och gå hem. Jag minns att jag kände en uppgivenhet. Går det aldrig över?
Jo, det gör det.
För någon vecka sedan hälsade jag på min barndomsvän, tillika tvåbarnsförälder, som nyligen sagt upp sig från sitt fasta jobb för att börja plugga. Företagsekonomi stod på schemat och eftersom hon, precis som jag, inte har räknat matte på det viset sedan vi slutade gymnasiet blev det en rejäl omställning. Hon förstod ingenting, sa hon.
Men i stället för att sitta tyst och nicka räckte hon upp handen och sa till läraren: "Ursäkta, jag är tvåbarnsmamma, det enda jag har tänkt på de senaste fem åren är kiss och bajs. Du måste förklara det här för mig en gång till".
Vad tror du hände? En efter en i salen erkände att de inte heller hade förstått vad läraren försökt berätta. Han förklarade igen och min vän skrev hem ett VG på tentan.
Att erkänna okunskap, och bemöta den på ett fint sätt, är det bästa vi kan göra. Då slipper människor hitta på egna svar på sina frågor och vi utvecklas som människor.